Det finns saker som jag upptäckte var precis som jag trodde här och saker som visade sig vara helt tvärtom. Jag trodde vi skulle få leva med stora håriga spindlar men har bara behövt stå ut med de så kallade Daddy Longlegs. De påminner om våra långbenspindlar och spinner små nät i takhörnorna. Där hänger de och lurar på sina byten. Dom har som uppgift att döda alla andra spindlar och kan inte skada oss, eftersom deras tänder inte kan tränga genom vår hud. Därför låter vi dom hänga kvar och göra sitt jobb. Den farligaste spindeln här på Tasmanien är förmodligen White Tip Spider. Blir du biten av den kan du räkna med att huden och köttet där du blev biten kommer att ruttna och dö. Usch..!
Något som jag har blivit förvånad över är att man har blivit så enormt välkomnad här. När folk har ett litet te-party eller en födelsedagskalas för sitt barn, så har vi fått hem en inbjudan med alla våra namn på. Vi har aldrig blivit utelämnade utan välkomnats med öppna armar. Vi firade Amanda’s mammas 50-årsdag för ett par veckor sedan. Vi samlades med mostrar och kusiner och barnbarn på Gateway hotell där jag och Amanda jobbar. Där åt vi god mat, pratade och hade det så trevligt! Amanda’s systersöner var precis som små pojkar brukar vara, busiga som bara den!
Tristan, den äldsta sonen som nu är tre år, har ett eget litet språk som ibland kan vara svårt att förstå. Så ni kan ju förstå hur paff jag blev en dag när han ropade efter ”water” och det lät precis som att han satt och kallade mig ”hora”. Vad sa du, Tristan??
Efter många om och men tog Amanda äntligen med oss till The Gorge i Launceston. Det är stadsbornas lilla oas under varma sommardagar. Ett fantastiskt stenbrott med grönt, klart vatten, omringat av klippor och eukalyptusträd. Jag och Amanda åkte en ranglig liten stolslift högt över vattnet, kikade ner på vår egen skugga och lyfte fötterna högt för att slippa slå i träden.
Under de senaste två månaderna, förutom tiden vi var i Cairns, har jag dansat zumba tre gånger i veckan på ett gym i närheten. När jag bodde i USA dansade jag två gånger i veckan och fullkomligen ÄLSKADE det. Jag vet inte varför jag inte fortsatte med det efter att jag kom hem till Sverige, jag minns att det är alldeles för dyrt där jag har tittat på medlemskap. Det slutade med att jag skaffade medlemskap på Friskis&Svettis och kämpade i ett års tid med mig själv för att ta mig till gymmet. Jag gick fortfarande på pass, det är en förutsättning för att jag ens ska ta mig dit. Men jag måste fortfarande tvinga mig själv dit, speciellt om jag inte har någon att gå med. Zumban försvann i bakhuvudet någonstans men nu har jag fått smak för det igen! Jag ser fram emot att gå dit, jag ler i hela ansiktet under passet och känner mig underbart upprymd efteråt. Det är den första träningsform, förutom ridning, som jag har känt såhär inför. Jag har nu bestämt mig för att inte släppa zumban när jag kommer hem. Livet handlar om att älska det man gör, längta, skratta, njuta.
L i v s k v a l i t é.
Jag har bokat en kurs i Stockholm för att utbilda mig till zumba-instruktör! Sen får vi se vart det tar mig, med jag bara sprudlar av spänning! För övrigt vill jag även berätta att jag red för andra gången sen jag slutade rida för åtta år sedan. I fyra år ungefär red jag nästan varje dag, men sen har jag bara ridit en endaste gång sen jag var arton. Nu fick jag äntligen hoppa upp i sadeln igen, den här gången hade jag turen att få rida en appaloosa. En vacker vit häst med bruna prickar, som faktiskt var en tävlingshäst i dressyr bland annat. Hans ägare lät mig rida honom på volten, och det utvecklades till en ridlektion, där hon sa vad jag skulle göra. Hästen var lite stel eftersom han inte blivit riden på ett tag, lite lat också tror jag ;) Han ville inte alls göra det vi ville att han skulle göra och galopperade och bockade runt litegrann. Jag försökte intala mig själv att vara lugn och att visa vem som bestämmer. Det visade resultat! I slutet travade han fint och gjorde allt vi bad honom om. Hans ägare tyckte att jag satt bra i sadeln och att man defintivt kunde se att jag hade ridit mycket. Hon berättade för Amanda dagen efter när dom träffades på jobbet att jag borde ta upp ridningen igen. Kanske man ska göra? :)
Förutom zumban har jag tillägnat två timmar varje torsdagkväll till linedancing :) Tillsammans med Amanda’s syster och deras moster har jag åkt över till East Devonport för att svänga våra lurviga ihop med ett gäng pigga gubbar och gummor. Efter att jag hade varit med två torsdagar blev det påsk och jag häpnade när dom alla gav mig ett påskägg! Här ger man stora chokladägg istället för våra godisfyllda ägg, så det blev mycket choklad under påsken. Förra torsdagen var min näst sista gång på linedancingen och instruktören Rosie bad om allas uppmärksamhet halvvägs genom lektionen. Hon ville berätta för alla att nästa gång blir min sista gång, sen åker jag hem till Sverige. En äldre dam som jag inte ens har pratat med någon gång utbrister:
”Are you leaving us?? When are you coming back to visit?”
Jag blev helt paff över hennes ledsna ansikte och undrade för mig själv vem hon var. Jag berättade att jag skulle ju i alla fall inte komma tillbaka på några år och kände mig lite ledsen i hjärtat. Rosie fortsatte med att berätta att jag hade bringat så mycket glädje och skratt till deras grupp, att jag hade bjudit på mig själv och inte varit rädd för att försöka. Sen fick jag lite beröm också för att jag hade lärt mig ovanligt snabbt. Det kändes kul att höra eftersom jag ibland kände mig helt tappad bakom en vagn! Rosie meddelade sen att alla skulle ta med sig ost, kex och snacks min sista torsdag eftersom hon ville ha en send-off för mig. Jag får nästan tårar när jag tänker på hur underbara alla är!
Ett annat exempel på det är ett par som heter Linda och Kevin. Otroligt varma människor som välkomnade både mig och Marcus när vi tittade förbi en kväll med Amanda förra månaden. Dom övertalade oss att stanna på middag, att ta för oss av alla pizzor de hade beställt och skölja ner det med en öl. Vi satt ute på deras veranda och jag kände mig så bekväm i deras sällskap. Marcus fick svara på frågor om träning och poker och blev mot sin vilja någon form av legend bland barnen i familjen. Jag var där på middag igår igen och fick höra att barnen ville träffa honom igen och ha armbrytningsturnering. Varje gång dom såg någon som liknade Marcus det minsta på TV, ropade dom alla att ”han ser ut som Marcus!” Hehe, synd att han låg hemma med öm hals, annars kunde det blivit riktigt roligt :)
En kvinna på linedancingen har en liten vingård, där alla hennes kompisar kommer en gång om året och plockar alla druvor. Hon bjöd in mig på det i lördags så jag åkte dit med Amanda’s moster. Vi var ungefär tjugo personer som plockade Riesling i två timmar innan vi alla tog rast. Fuktiga av det duggande regnet samlades vi under ett partytält och njöt av varm pumpasoppa och en kopp te. Efter det följde två timmar plockande till, den här gången var det Chardonnay-klasar vi knipsade av med våra sekatörer. Vi pratade, skojade och skrattade oss genom raderna med vindruvor och det hela avslutades med en kalas-lunch. Med ett glas bubbelvin i handen plockade vi oss fram mellan ost och kex, små pajer, vårrullar och nötter. När vi hade tömt våra tallrikar och glas väntade två flaskor vin från förra årets skörd på oss. Dom tog ett gruppbild på alla som var med och plockade, som ska pryda etiketten på nästa års flaskor. Då kan man se vilka som plockade druvorna till det vin man håller i handen! Så underbart!
Nu är det som sagt bara en vecka kvar i Tasmanien. Jag kommer att göra det mesta av den!!
