Det finns några höjdpunkter på vår resa som jag skulle vilja dela med mig av. När vi vaknade i Burleigh Heads en morgon och tog en långpromenad i nationalparken som ligger precis vid staden. Burleigh Heads är den sydligaste punkten och det officiella slutet på Guldkustens 35 stränder. Vi gick hurtigt uppför stigen, beundrade de vackra hibiskusblommorna och de slingrande lianerna men äcklades av de enorma spindlar som hade vävt gigantiska nät vid sidan av stigen. Morgondaggen avslöjade deras fällor där solen kikade in mellan trädkronorna. Deras svartblanka kroppar och gulrandiga ben hade ett spann på minst en halv decimeter. Jag ryser bara jag tänker på det. Efter en dag på stranden köpte vi kycklingspett, halloumi och zucchini för att tillverka en brakmåltid i en park vid stranden. Polisen jagade dock iväg oss vid elva och vi fick åka söderut och sova på en rastplats vid vägen, kallad Yelgun. Det var antingen den eller rastplatsen som hette Sleepy Hollow. Hmm?
De två följande dagarna vigde vi åt Byron Bay, ett surfarställe söder om Guldkusten som flera stycken hade rekommenderat. Jag kan bara säga det såhär: Byron Bay är ALLT som man tror Australien är. Avslappnat, bohemiskt, laid back. Man strosar runt bland surfshopar och små flummiga butiker, blir omsprungen av en solbränd barbröstad kille med surfingbrädan under armen. Folk sitter ute i kvällsolen med en öl i handen, i gatuhörnen spelar folk harpa eller gitarr när mörkret faller och vi njöt av alla ljud och allt liv.
Vi vaknade på morgonen och tog en lång promenad upp till fyren som ligger högt uppe på ett berg söder om stranden. Det tog oss i alla fall två timmar tur och retur. Uppe vid fyren prasslar något till i busken bredvid oss och vi får syn på en wallaby, en liten känguru. Bara två meter ifrån oss mumsade den på en ormbunke och plirade på oss mellan de höga grässtråna. Minuter senare när vi tittar ut över det turkosa havet och vågorna som slår mot bergskanten, får vi syn på några grå, blanka ryggar i vattnet nedanför. Delfiner! Flera stycken var de, kryssade genom vågorna. Vi spanade länge efter deras strömlinjeformade kroppar, men efter ett tag kunde vi inte se dem mer. Djurlivet frodas i värmen och det är underbart att få syn på vilda djur i deras naturliga klimat. För fem månader sen hade jag aldrig sett en känguru, nu blir jag inte ens förvånad över att få syn på dem då och då. Det är också roligt att se alla olika fåglar här. Vi satt med en hamburgare i handen i Byron Bay och då blev vi plötsligt omringade av fåglar. Söta duvor med tofsar på huvudet, långnäbbade ibis, fula kalkoner och till och med en stolt tupp som patrullerade gräset efter mat.
Vår sista kväll i Byron Bay tillbringade vi på strandkanten i solnedgången. Vi satt i varsin campingstol, men en öl i handen och försökte ta in skönheten framför oss. Jag blundade och lyssnade på havets brusande vågor och fågeltjattret i träden bredvid. Jag andades in luften djupt i lungorna och kände både salt och tång kittla min näsa. Solen sjönk bakom bergen och himlen gick ifrån brandgul till rosa och tillsammans med segelbåten längre ut i havet såg det ut som den vackraste tavla. Jag fick några tårar i ögonen. Det är alldeles för vackert att lämna utan att känna något.
Marcus köpte två chai latte till oss och vi bestämde oss för att börja köra söderut redan på kvällen istället för att sova en natt till i Byron. Vi styrde kosan mot Port Macquarie, halvvägs till Sydney, och gav oss av. Ganska snart ångrade vi det beslutet. Det var kolsvart, vägen som vi trodde var en motorväg slingrade sig genom skogen, bilen studsade runt på grund av den ihoplappade asfalten. Kängururna låg och tryckte i dikeskanten och jag bara väntade på att en av dem skulle hoppa fram och lämna vår bil demolerad. Men inget av det var värre än lastbilschaufförerna. De var helt tokiga! De låg i hundra på slingrande, smala vägar med sina 25 meters långtradare och släppte du inte fram dem såg de till att köra om ändå. De tutade, blinkade med helljuset och låg precis bakom mig och tryckte. Obehagliga! Allt jag kunde göra var att koncentrera mig på att inte åka av vägen, vilket inte är lätt med en stor campervan i 90 på en väg där det borde ha varit 70.
Vi gav upp nästan halvvägs och sov på en servicestation strax norr om Coffs Harbour. Morgonen efter betalade jag för en dusch för första gången. 14 kronor kostade det. Vattnet var VARMT. Jag njöt av att duscha för första gången på en och en halv vecka. Jag blåste håret så det var ordentligt torrt, kände efter så att hårbotten inte hade möglat efter att ha varit ständigt fuktig i tio dagar. Plattade håret, sminkade mig, älskade att se mig som jag brukar se ut i spegeln.
I Port Macquarie hittade vi en liten strand som hette Shelly Beach där vi badade, grillade och njöt av solen. Vi pratar med ett äldre par som använder grillen bredvid oss när mannen plötsligt pekar bakom mig. Jag vänder mig om och får mitt livs chock! Ut från skogen hasar sig en 1,5 meter lång ödla fram och vispar med tungan i luften. Jag trodde först att det var något slags skämt, att det var någons husdjur och att någon skulle komma fram och koppla den. Sen förstod jag att den var en del av djurlivet här och mannen berättade att den kom fram för att den kände doften av köttet vi grillade. Nervöst fnissande av upphetsning smög jag och Marcus fram och försökte ta kort på den, men den gamle mannen sa att den faktiskt är farlig. Ooh! Spännande!
Mannens fru pratade också med oss och rekommenderade en restaurang vid namn Piazza. Hon sa att vi skulle hälsa från ”Carmen” när vi kom dit, så skulle de ta hand om oss. Piazza hade BYO (”Bring Your Own”, det vill säga alkohol). Så vi gled in där med en flaska vitt vin som vi hade köpt på affären, slog oss ner och pratade med servitrisen som visste precis vem Carmen var. Jag och Marcus beställde in spenat- och ricotta tortellini med en carbonarasås och en risotto med pumpa och pistachnötter. Sällskapet bredvid oss firade en födelsedag med tårta och erbjöd oss varsin bit. Alla var så snälla och generösa och vi lämnade Piazza med mysiga minnen. Natten tillbringade vi på Shelly Beach och vaggades till sömns till ljudet av vågornas brus.
Morgonen efter vaknade vi i gryningen och slog upp bakluckan. Framför oss låg stranden och havet och en sval saltstänkt bris drog in i bilen. En av de skönaste känslorna jag någonsin haft infann sig. Ett lugn. God morgon Australien!
Efter en promenad utmed stranden startade vi vår resa mot Sydney. Efter ett hysteriskt letande efter rätt vägar utan GPS i Sydney’s galna trafik, som fick oss att bli ovänner åtminstone tre gånger, parkerade vi bilen i en strandort utanför Sydney som heter Manly. Vi spenderade kvällen på Bavarian Café vid hamnen och beställde in ett par tyska öl i stop. Vi satt i våra munkjackor och smutsigt hår vid elden i mitten av ölcafét och kände oss allmänt fula. Folket runt omkring tog vara på lördagkvällen med skjortor och höga klackar. Jag och Marcus pratade barndomsminnen och skrattade tillsammans ikapp med att ölen dövade våra sinnen. När en ung kille plötsligt går runt till alla borden och ber om den sista beställningen förstod vi att klockan måste vara en del. Killen är solbrun, med uppkavlade skjortärmar och axellångt sandréfärgat hår. Marcus utbrister: ”Fan, här sitter man i sina fulaste kläder, så kommer den nån jävla Lejonkungen och ber om sista beställningen.” Jag brast ut i en hjärtligt asgarv! LEJONKUNGEN??
Dagen efter spenderade vi i Sydney. Efter att ha tagit färjan från Manly betraktade vi det berömda Operahuset och Harbour Bridge. Det var höst i Sydney, löven virvlade omkring och luften var kylig trots att solen sken. Marcus snörvlade och hostade, med blanka feberögon kämpade han sig genom Australiens största stad. En frappuchino, cheesecake och vykortskrivande på Starbuck’s. Snabbt letande efter de sista fynden i klädaffärer. Vi fick håret klippt av två olika koreanska killar, sen åt vi lunchbuffé på en koreansk restaurang där ingen pratade engelska och man fick böta om man lämnade mat på tallriken. Skickade tillbaka Amandas extranyckel som naturligtvis råkade komma med oss. Sen var vi nöjda med Sydney. Nu väntande en elva timmar lång bilresa till Melbourne och vi hade två dagar på oss. Nu är vi här. Och jag känner att min historia är slut. Jag har glömt skriva massor, det vet jag, men det kommer att bubbla upp när vi är hemma. Nu får ni vara beredda att ta emot två jetlagade sjuklingar, eftersom jag naturligtvis smittades av Marcus. Jag lät Marcus dra ut en vit fästing ur skallen på mig igår också, sa jag det? Nu har man väl fått borrelia också.. Men en sak vill jag säga, nu när jag äntligen inte kan jinxa min tur längre: Vi har haft STRÅLANDE sol i två veckor i sträck. Det regnade första och sista natten. För första gången gick allting rätt när jag reste och jag är så lycklig för det! Vi ses om 35 timmar ungefär, längtar efter er!!