Två regniga veckor i Cairns

Vi bestämde oss för att åka till Cairns, en stad vid kusten långt norrut på Australiens östra kust. Där uppe skulle vi spendera två veckor i strålande solsken eftersom det området är känt för att ha det bästa vädret i Australien. De som känner mig vet antagligen att INGENTING är som det ska när jag reser. Åker jag till Thailand under högsäsong regnar det varje dag, ska jag besöka vattenfall på Teneriffa är det snustorrt och ingenting att se, längtar jag efter en vit vinter i Boston får vi den mildaste på åratal och så vidare. Så jag kan ju säga att det inte var någon överraskning att det ösregnade när vi klev av planet i Cairns. Värmen och fukten slog emot oss som en vägg och vi fick lyssna på regnets trummande på busstaket på vägen till hotellet. Typiskt..

Föga anade jag att det skulle regna tio dagar i sträck. Varje dag. Nästan hela dagarna. Vill ni tycka synd om mig nu så behöver ni inte det. För jag hade en härlig semester ändå. Vi fick ett fint, fräscht hotellrum med utsikt över den fina poolen. Det var 30 grader varmt varje dag, även på natten, och vi kunde sitta ute på balkongen i linne och spela kort även om regnet vräkte ner utanför. De få gånger molntäcket sprack upp i en halvtimme sprang vi ner till poolen och plaskade runt med en öl vid kanten och solbrillorna på. Marcus höll på att ta livet av sig när han ett par gånger klättrade upp på närliggande tak och balkonger och kastade sig i poolen därifrån. Något säger mig att detta inte är något nytt beteende :)

Första dagen vi gick in mot stan möttes vi att ett öronbedövande tjattrande precis innan centrum. Vi trodde att det var fåglar som hade invaderat träden till vänster om oss, men när vi kom närmare insåg vi att de snattrande varelserna faktiskt var fladdermöss! Eller inte fladdermöss egentligen, utan enorma flyghundar med rödbrun päls i nacken och kolsvarta läderaktiga vingar. De hängde i klasar i träden, hundratals svarta kroppar mot de gröna bladen. Vid skymningen varje kväll, som om man tryckte på en knapp, sträckte de ut sina vingar och lyfte från trädkronorna. Flera gånger satt jag tyst och iakttog hur de tog över den mörknande himlen, som hundratals svarta korpar på jakt.

Vi hade turen att fira St Patrick's Day i Cairns också. Vi bestämde oss för att göra en 12 på 12. Tolv öl på tolv olika pubar på tolv timmar. Vi började klockan tolv på dagen och arbetade oss runt på krogarna i Cairns. Ganska snart kom vi överens om att en öl i timmen är lite segt och ville gärna dra på lite mer, men vi höll fast vid vår ursprungliga plan :) Efter fjärde ölen sprang vi in i samma irländare vi hade bytt några ord med i mataffären några timmar tidigare. Där hade vi stått vid bakhyllan i butiken och spanat efter grön karamellfärg allihop. Han följde glatt med oss till casinot för vår femte öl och sen fick han äran att ta både sjätte och sjunde med oss. Ni kanske tycker som vi att han är fruktansvärt lik Zach Galifianakis från Baksmällan? Vem är vem, kan man fråga sig :)

Här lägger jag också upp några bilder på våra olika öl under dagen. Våra fingrar låter dig gissa vilken vi dricker för tillfället ;)

 

Men den största anledningen till att vi åkte upp till norra Queensland var att det är där Stora Barriärrevet ligger. En av mina drömmar har länge varit att ta dykarcertificat och nu satte jag äntligen mina planer i verket! En fyra dagar lång kurs med teori, poolövningar och till sist fick vi kasta oss i havet utanför Australiens kust. De första fyra dyken fick jag göra med min instruktör som visade oss runt i revet men som också såg till att vi gjorde de sista nödvändiga övningarna. De övningar som jag tyckte minst om handlade om att antingen fylla cyklopet med vatten eller att ta av sig cyklopet helt och sen sätta på sig det igen. Eftersom jag har linser var jag tvungen att blunda under tiden, vilket gjorde allting lite svårare. Man ska sen få ut allt vatten ur cyklopet genom att luta huvudet bakåt och blåsa ut luft genom näsan. Men jag råkade andas in lite saltvatten i näsan, och så började jag att hosta lite, och så kom jag på att jag hade tio meter vatten över mig.. men sen klarade jag det. Så jag blev till sist certifierad som en Open Water Diver, men blev sugen på att ta bland annat en Underwater Photography Course. Spännande!!

Under de två veckorna i Cairns har vi träffat massor av trevliga människor, ätit massor av god mat, druckit en massa öl, kramat en koala, badat, bränt oss, shoppat sjukt mycket presenter och mycket annat skoj.

 

 Sista dagen i Cairns hyrde vi en bil och skulle ta oss norrut utmed kusten till en hamnstad kallad Port Douglas. Vi skulle även passa på att se regnskogsområdet i Daintree och ett annat vackert ställe som heter Cape Tribulation. Tror ni inte att det bestämde sig för att fullkomligt vräka ner just den dagen? Så mycket att ett jordskred täckte den enda vägen dit och vi fick vända om? Jo, såklart! Jag höll på att flippa ur, men Marcus tog det lugnt, tittade på kartan och hittade ett vattenfall vid namn Barron Falls uppe i bergen. Mitt i regnperioden måste ju vattenfallen i alla fall vara något att se, tyckte han. Marcus.. reser sig upp direkt när allt går åt skogen. Har lite att lära mig där.

Vår lilla bil klättrade långsamt uppför berget på slingrande serpentinvägar, genom regnskog och rinnande vatten. Det regnade.. och regnade.. och regnade. Vi drog på oss våra regnponchos och traskade ner för en bred träspång utmed bergssidan, duckade under ringlande lianer och vadade genom översvämmade partier. Plötsligt fladdrade en stor klarblå fjäril förbi och lämnade oss kvar med fåniga leenden på läpparna.

Vattenfallet var enormt och magnifikt! Det rasade utför berget och gav ifrån sig intensivt dånande. Vi försökte få ett bra kort på det men dimman gav oss bara ett par sekunders chans varje gång. Vi hade precis lutat oss mot träräcket och betraktade fallet när en nästan två decimeter lång grön insekt flaxade upp framför våra ansikten. Ljusgrön till färgen, med en kropp som en bönsyrsa, stoltserade den med ett par stora, rundade syrenfärgade vingar. Så fort den landade såg man inte skymten av dem. En stor, lite äcklig, bönsyrseliknande insekt. Och plötsligt, när den bredde ut vingarna, påminde den om en tjusig fjäril. Skenet kan bedra :)

Vi passade också på att besöka stranden Palm Cove, som var otroligt fin även i regnväder. En ljus strand kantad av palmer men med en oroväckande skylt nedstucken i sanden.  

Nu är vi i alla fall tillbaka i Tasmanien och jag fick precis reda på att jag inte har några pass alls på hotellet nästa vecka. Det är inte ALLS bra. Nu får vi se vad som händer de närmaste veckorna. Jag måste försöka få tag på ett jobb, annars kommer det inte bli någon road trip i början av maj :( Det kommer såklart att ordna sig på det ena eller andra sättet. Vi hörs snart igen!

Maskerad, Galopp och Anal-Pussar

Väntar på att mamma ska logga in på Skype så att vi kan byta några ord. Att "byta några ord" brukar för oss ta någon timme, så jag är redo att stanna uppe till i alla fall ett i natt :) Jag befinner mig just nu på ett mysigt hotell i Launceston och lyssnar med ett öra på Amanda och hennes kompis som småpratar i rummet intill. Marcus spelar poker på casinot här bredvid och jag är bara helt tillfreds med allting. De senaste dagarna har varit fyllda av äventyr och fest. Vi lämnade Devonport i onsdags för att gå på horse racing i Tasmanien's näst största stad, ett galopp-race som kallas Launceston Cup. Jag och Amanda gled i varsin vacker klänning och jag satte upp mina lockar med den turkosa hårprydnad jag hade tillverkat ett par veckor innan. Marcus såg som vanligt fantastisk ut i vit skjorta och halmhatt. Hela cupen var fullproppad med otroligt vackra människor! Alla killar var stiliga i skjorta och kavaj, medan tjejerna slog alla rekord med otroliga klänningar och fantasikittlande hattar i sprakande färger. Vi drack några öl under den gassande solen och satsade lite på olika hästar. Vi äter pommes frites i gräset och lyssnar på ett band som spelar musik en bit bort, där publiken plötsligt intog scenen och röjde järnet. Det var en bra dag :)

Vi sov en natt hos Amanda's pappa i Launceston och träffade hennes två rödhåriga bröder som verkade jättetrevliga. Hennes pappa hade en underbar liten Jack Russell-valp som dundrade in på morgonen och lekte hysteriskt i sängen så vi kiknade av skratt.

Sen gav vi oss av mot Hobart! Hobart är den största staden på Tasmanien och det första vi gjorde var att besöka MONA - Museum of Old and New Art. Vi fick berättat för oss att detta museum byggdes av en löjligt rik pokerspelare som ville att alla konstnärer skulle få ställa ut, även de som inte fick ställa ut någon annanstans. Vissa av dessa konstnärer förstår jag att ingen annan ville ha faktiskt.. Jag gillar konstverk och installationer som får en att tänka efter och som lämnar en med en aha-upplevelse i kroppen. De får gärna vara provocerande men dom ska ha en mening! Den enda känslan som fanns kvar i min kropp efter MONA var "illa till mods-het".

Som tur var fick alla Tasmaner komma in gratis på museet och när vi sa att vi var från Devonport trodde de på oss och släppte in oss. Haha, YES! Vi var inne på museet mellan en och två timmar och jag såg ett par installationer och verk som jag tyckte om. Det var ett där konstnärinnan hade ramat in tjugo foton på människohud. På huden hade hon skrivit korta texter. Verket skildrade kvinnovåldet under kriget i Bosnien, och texterna var tankar från tre olika synvinklar: offret, förövaren och familjemedlemmar till offret. Det var väldigt jobbigt att läsa, men mycket snyggt gjort och lämnade mig med ilsken men förundrad känsla.

Andra konstverk jag INTE tyckte om var exempelvis ett som fyllde ett helt rum och när man kom in höll man på att spy. Konstnären hade byggt en bajs-maskin! Maten från cafét ovanför kom ner i maskinen och där tillsattes samma syror och bakterier som i magen. Maten gick igenom pumpar och rör och kom till slut ut som bajskorvar. Hela rummet fullkomligt STANK! Men inte av bajs, utan av spya. De måste ha gjort något fel.. Men det är i alla fall inte konst, tycker jag. Konstnärens anledning till verket var att "alla bajsar och det behöver inte vara något fult". Nä, men det luktar förjäkligt och hör inte hemma på ett museum! Ha den hemma i vardagsrummet om du tycker om den så mycket så kan vi andra slippa kvävas!

Samma konstnär (hör och häpna!) gjorde ett annat verk som jag inte tyckte om, men som däremot fick mig att skratta på mig. Det hängde tio inramade fina papper från olika hotell på en vägg. På pappren fanns röda och rosa pussmunnar, som att någon hade pussat pappret med läppstift. Jag tyckte att det var ganska fint, så jag gick närmare och funderade på om det kanske var en blom-studie, eftersom avtrycken var alldeles för runda för att ha kommit från en mun. Jag stod med ansiktet en decimeter från en av bilderna och studerade den, när jag plötsligt förstod att jag stod och stirrade på ett arselhål!! Konstnären hade smetat läppstift i rumpan och satt sig på pappret! Meningen med detta konstverk var att "läppstiftspussar är väldigt feminint men nu kan killarna också få vara med!". Man slutar aldrig förundras över vad människan gör för att provocera och skapa en reaktion.

Hobart gav oss annat skoj också. Amanda tog med oss på en väldigt amerikaniserad restaurang som heter Hogs Breath (svin-andedräkt!). Vi satt i ett öronbedövande sorl på breda träbänkar och drack varsin öl när vår mat kom in. Vi hade beställt nachos och en enorm stek med curly-fries och majskolv. Så amerikanskt, LOVE IT!

På fredagen packade vi in oss i bilen och körde en timme ner till Port Arthur, en halv-ö söder om Hobart. Där fanns på 1800-talet ett enormt fängelse. Vi fick traska runt på egen hand bland ruiner, kyrkor och återuppbyggda celler. Det var så intressant att få gå in i byggnaderna och man kunde verkligen föreställa sig hur de hade det.

Straffen på den här tiden var väldigt hårda, vi kunde läsa om 17-åriga pojkar som fick 14 års fängelse för att ha stulit ett får till exempel. På den här tiden räknades pojkar sju år och äldre som vuxna, och dömdes därefter. Vid åtta avrättades dem för sitt brott, om det ansågs grovt nog. De värsta brottslingarna samlades här i Port Arthur, till och med pojkar och män från England och Skottland skeppades hit. Utanför fastlandet där fängelset låg, fanns två små öar en bit ut. Den ena samlade man alla pojkar på, ända upp till 17-årsåldern. Här fick de vara isolerade från männen för att inte påverkas negativt. Pojkarna hade det lättare än övriga fångar men bestraffades hårt om de svor, slogs eller gjorde något annat som pojkar gör. Den andra ön heter Isle of the Dead (De Dödas Ö), och där finns 1100 fångar begravda. Ön var extremt liten men lyckades ändå gömma gravstenarna bland alla träd. Det här skulle vara fångarnas sista viloplats, efter ett hektiskt liv. Port Arthur låg otroligt vackert till, omgivet av skog och kantat av vatten och jag kan förstå varför vissa av husen under två olika tillfällen har använts som hotell.

 Vi spenderade ett par nätter på casinot, varav en spårade ur litegrann. Efter att ha tillbringat hela natten nere på casinot med tre grabbar på svensexa, följde vi med dem till hotellrummet ett tag. Där skulle vi göra en repris från filmen Baksmällan, lyfte av ett fönster från gångjärnet och skulle klättra ut på taket. Vi spelade musik på högsta volym så att vakterna irriterat fick knacka på två gånger. Då tyckte vi att det kanske var dags att dra hem och lägga sig innan man råkade i trubbel på riktigt. Jag mådde inte så bra dagen efter när vi redan klockan elva skulle iväg på marknad. Men efter en Aloe Vera- dryck och en stor bakpotatis med allt på, mådde jag lite bättre och njöt av marknaden. Vilken skillnad från alla skräpmarknader i Sverige, där man bara behöver gå tio meter för då har man redan sett allt. Sen upprepas det bara om och om igen. Jag och Marcus köpte med oss presenter hem till alla (kommer inte berätta vad hihi).

Vi har också hunnit med att anordna ett maskerad-party! Eller rättare sagt, man skulle ha en mask på sig, inte en hel kostym. Alla hade jättefina masker och jag drack somriga drinkar hela kvällen. Dagen efter stack jag och Amanda på engelskt te-party hos en kvinna från hennes jobb. Folk hade hattar, blommiga klänningar och handskar där vi satt i hennes enorma, vackra trädgård. Vi drack te ur små rosiga koppar med guldkant och åt snittar med rökt lax och kakor av olika slag. Jag bara älskar hur alla går all-in och inte bangar på lite maskerad!!

Hösten började officiellt förra veckan här, men hemma hör jag att våren har kommit? Om lite mer än en vecka åker jag och Marcus på äventyr upp till Queensland och där ska jag ta dykarcertifikat. Önska mig lycka till! :)