Last Thoughts

I skrivande stund sitter vi på flygplatsen i Melbourne, tillbaka där vårt äventyr började för snart fem månader sen. Jag minns hur vi kände oss när vi för första gången satte vår fot på australiensisk mark. Förväntansfulla, spända, pirriga. Vi känner oss förväntansfulla inför hemkomsten också, men mest febriga och smutsiga. Undrar när jag duschade senast? Våra två veckor i en campervan är nu över, jakten efter toaletter med sits och duschar med varmvatten är förbi, grillade middagar på picknick-platser och uppvaknanden under solheta morgnar i en sovsäck finns ej mer. Sorgligt? Verkligen. Skönt? Absolut. Jag längtar efter ett varmt skumbad i mammas hus, ett glas svalt vin på kanten. Där ska jag ligga och luckra upp smutsen på huden. Kanske köper jag hem en räksmörgås och drar in en madrass på golvet i badrummet, så mamma kan slå sig ner och prata med mig medan jag tvättar håret. Men jag kommer sakna när jag och Marcus tände värmeljus i hela vanen och spelade kort i det varma ljuset som blev, kommer sakna våra grillade sparrisar och kycklingspett på grillplatser utmed vägen, längta tillbaka till vår resa nerför östkusten och jakten på sovplatser där ingen skulle störa oss, tänka tillbaka på de stunder jag vaknade av gryningsljuset, rullade över på sidan och fick syn på Marcus solbruna nacke, för att sen le av tanken på vart vi befann oss..

Det finns några höjdpunkter på vår resa som jag skulle vilja dela med mig av. När vi vaknade i Burleigh Heads en morgon och tog en långpromenad i nationalparken som ligger precis vid staden. Burleigh Heads är den sydligaste punkten och det officiella slutet på Guldkustens 35 stränder. Vi gick hurtigt uppför stigen, beundrade de vackra hibiskusblommorna och de slingrande lianerna men äcklades av de enorma spindlar som hade vävt gigantiska nät vid sidan av stigen. Morgondaggen avslöjade deras fällor där solen kikade in mellan trädkronorna. Deras svartblanka kroppar och gulrandiga ben hade ett spann på minst en halv decimeter. Jag ryser bara jag tänker på det. Efter en dag på stranden köpte vi kycklingspett, halloumi och zucchini för att tillverka en brakmåltid i en park vid stranden. Polisen jagade dock iväg oss vid elva och vi fick åka söderut och sova på en rastplats vid vägen, kallad Yelgun. Det var antingen den eller rastplatsen som hette Sleepy Hollow. Hmm?

De två följande dagarna vigde vi åt Byron Bay, ett surfarställe söder om Guldkusten som flera stycken hade rekommenderat. Jag kan bara säga det såhär: Byron Bay är ALLT som man tror Australien är. Avslappnat, bohemiskt, laid back. Man strosar runt bland surfshopar och små flummiga butiker, blir omsprungen av en solbränd barbröstad kille med surfingbrädan under armen. Folk sitter ute i kvällsolen med en öl i handen, i gatuhörnen spelar folk harpa eller gitarr när mörkret faller och vi njöt av alla ljud och allt liv.

Vi vaknade på morgonen och tog en lång promenad upp till fyren som ligger högt uppe på ett berg söder om stranden. Det tog oss i alla fall två timmar tur och retur. Uppe vid fyren prasslar något till i busken bredvid oss och vi får syn på en wallaby, en liten känguru. Bara två meter ifrån oss mumsade den på en ormbunke och plirade på oss mellan de höga grässtråna. Minuter senare när vi tittar ut över det turkosa havet och vågorna som slår mot bergskanten, får vi syn på några grå, blanka ryggar i vattnet nedanför. Delfiner! Flera stycken var de, kryssade genom vågorna. Vi spanade länge efter deras strömlinjeformade kroppar, men efter ett tag kunde vi inte se dem mer. Djurlivet frodas i värmen och det är underbart att få syn på vilda djur i deras naturliga klimat. För fem månader sen hade jag aldrig sett en känguru, nu blir jag inte ens förvånad över att få syn på dem då och då. Det är också roligt att se alla olika fåglar här. Vi satt med en hamburgare i handen i Byron Bay och då blev vi plötsligt omringade av fåglar. Söta duvor med tofsar på huvudet, långnäbbade ibis, fula kalkoner och till och med en stolt tupp som patrullerade gräset efter mat.

Vår sista kväll i Byron Bay tillbringade vi på strandkanten i solnedgången. Vi satt i varsin campingstol, men en öl i handen och försökte ta in skönheten framför oss. Jag blundade och lyssnade på havets brusande vågor och fågeltjattret i träden bredvid. Jag andades in luften djupt i lungorna och kände både salt och tång kittla min näsa. Solen sjönk bakom bergen och himlen gick ifrån brandgul till rosa och tillsammans med segelbåten längre ut i havet såg det ut som den vackraste tavla. Jag fick några tårar i ögonen. Det är alldeles för vackert att lämna utan att känna något.

Marcus köpte två chai latte till oss och vi bestämde oss för att börja köra söderut redan på kvällen istället för att sova en natt till i Byron. Vi styrde kosan mot Port Macquarie, halvvägs till Sydney, och gav oss av. Ganska snart ångrade vi det beslutet. Det var kolsvart, vägen som vi trodde var en motorväg slingrade sig genom skogen, bilen studsade runt på grund av den ihoplappade asfalten. Kängururna låg och tryckte i dikeskanten och jag bara väntade på att en av dem skulle hoppa fram och lämna vår bil demolerad. Men inget av det var värre än lastbilschaufförerna. De var helt tokiga! De låg i hundra på slingrande, smala vägar med sina 25 meters långtradare och släppte du inte fram dem såg de till att köra om ändå. De tutade, blinkade med helljuset och låg precis bakom mig och tryckte. Obehagliga! Allt jag kunde göra var att koncentrera mig på att inte åka av vägen, vilket inte är lätt med en stor campervan i 90 på en väg där det borde ha varit 70.

Vi gav upp nästan halvvägs och sov på en servicestation strax norr om Coffs Harbour. Morgonen efter betalade jag för en dusch för första gången. 14 kronor kostade det. Vattnet var VARMT. Jag njöt av att duscha för första gången på en och en halv vecka. Jag blåste håret så det var ordentligt torrt, kände efter så att hårbotten inte hade möglat efter att ha varit ständigt fuktig i tio dagar. Plattade håret, sminkade mig, älskade att se mig som jag brukar se ut i spegeln.

I Port Macquarie hittade vi en liten strand som hette Shelly Beach där vi badade, grillade och njöt av solen. Vi pratar med ett äldre par som använder grillen bredvid oss när mannen plötsligt pekar bakom mig. Jag vänder mig om och får mitt livs chock! Ut från skogen hasar sig en 1,5 meter lång ödla fram och vispar med tungan i luften. Jag trodde först att det var något slags skämt, att det var någons husdjur och att någon skulle komma fram och koppla den. Sen förstod jag att den var en del av djurlivet här och mannen berättade att den kom fram för att den kände doften av köttet vi grillade. Nervöst fnissande av upphetsning smög jag och Marcus fram och försökte ta kort på den, men den gamle mannen sa att den faktiskt är farlig. Ooh! Spännande!

Mannens fru pratade också med oss och rekommenderade en restaurang vid namn Piazza. Hon sa att vi skulle hälsa från ”Carmen” när vi kom dit, så skulle de ta hand om oss. Piazza hade BYO (”Bring Your Own”, det vill säga alkohol). Så vi gled in där med en flaska vitt vin som vi hade köpt på affären, slog oss ner och pratade med servitrisen som visste precis vem Carmen var. Jag och Marcus beställde in spenat- och ricotta tortellini med en carbonarasås och en risotto med pumpa och pistachnötter. Sällskapet bredvid oss firade en födelsedag med tårta och erbjöd oss varsin bit. Alla var så snälla och generösa och vi lämnade Piazza med mysiga minnen. Natten tillbringade vi på Shelly Beach och vaggades till sömns till ljudet av vågornas brus.

Morgonen efter vaknade vi i gryningen och slog upp bakluckan. Framför oss låg stranden och havet och en sval saltstänkt bris drog in i bilen. En av de skönaste känslorna jag någonsin haft infann sig. Ett lugn. God morgon Australien!

Efter en promenad utmed stranden startade vi vår resa mot Sydney. Efter ett hysteriskt letande efter rätt vägar utan GPS i Sydney’s galna trafik, som fick oss att bli ovänner åtminstone tre gånger, parkerade vi bilen i en strandort utanför Sydney som heter Manly. Vi spenderade kvällen på Bavarian Café vid hamnen och beställde in ett par tyska öl i stop. Vi satt i våra munkjackor och smutsigt hår vid elden i mitten av ölcafét och kände oss allmänt fula. Folket runt omkring tog vara på lördagkvällen med skjortor och höga klackar. Jag och Marcus pratade barndomsminnen och skrattade tillsammans ikapp med att ölen dövade våra sinnen. När en ung kille plötsligt går runt till alla borden och ber om den sista beställningen förstod vi att klockan måste vara en del. Killen är solbrun, med uppkavlade skjortärmar och axellångt sandréfärgat hår. Marcus utbrister: ”Fan, här sitter man i sina fulaste kläder, så kommer den nån jävla Lejonkungen och ber om sista beställningen.” Jag brast ut i en hjärtligt asgarv! LEJONKUNGEN??

Dagen efter spenderade vi i Sydney. Efter att ha tagit färjan från Manly betraktade vi det berömda Operahuset och Harbour Bridge. Det var höst i Sydney, löven virvlade omkring och luften var kylig trots att solen sken. Marcus snörvlade och hostade, med blanka feberögon kämpade han sig genom Australiens största stad. En frappuchino, cheesecake och vykortskrivande på Starbuck’s. Snabbt letande efter de sista fynden i klädaffärer. Vi fick håret klippt av två olika koreanska killar, sen åt vi lunchbuffé på en koreansk restaurang där ingen pratade engelska och man fick böta om man lämnade mat på tallriken. Skickade tillbaka Amandas extranyckel som naturligtvis råkade komma med oss. Sen var vi nöjda med Sydney. Nu väntande en elva timmar lång bilresa till Melbourne och vi hade två dagar på oss. Nu är vi här. Och jag känner att min historia är slut. Jag har glömt skriva massor, det vet jag, men det kommer att bubbla upp när vi är hemma. Nu får ni vara beredda att ta emot två jetlagade sjuklingar, eftersom jag naturligtvis smittades av Marcus. Jag lät Marcus dra ut en vit fästing ur skallen på mig igår också, sa jag det? Nu har man väl fått borrelia också.. Men en sak vill jag säga, nu när jag äntligen inte kan jinxa min tur längre: Vi har haft STRÅLANDE sol i två veckor i sträck. Det regnade första och sista natten. För första gången gick allting rätt när jag reste och jag är så lycklig för det! Vi ses om 35 timmar ungefär, längtar efter er!!

Brisbane, Gold Coast and Dutch People

Avskedet i Tasmanien var tufft. Vi anordnade en get together med alla människor vi kände att vi ville säga hej då till lite mer formellt. Jag, Marcus och Amanda hade köpt halva mataffären kändes det som, när vi släpade åtta sprängfyllda kassar ut till bilen. Vi hade köpt flera olika ostar, dippar, korvar och kakor som vi lade upp på fat och fyllde ett helt matbord. Folk ramlade in runt 15.00 den lördagseftermiddagen och plockade på sig av all plockmat och sippade på ett glas vin. Vi hade bland andra bjudit in Amanda's syster Lynette och hennes man och barn, Amanda's mamma och moster, en jobbarkompis till Amanda, en granne till oss och kompis till mig från linedancingen. Det var henne jag även plockade vindruvor med, så hon tog med sig några extra flaskor från vingården som vi fick kalasa på under kvällen. När alla hade satt sig till rätta tog jag mod till mig och klingade med gaffeln på ett glas. Alla femton munnar tystnade och alla vände sina huvuden mot mig. Då pirrade det till i magen. Men talet jag höll blev förvånansvärt bra, förutom att jag nästan började gråta mitt i. Jag ville berätta för alla att dom som satt där var dom vi kände mycket för, det var dom vi skulle sakna mest när vi lämnade Tasmanien om två dagar. Jag tackade alla en och en för något dom hade gjort för oss och pratade en del om hur Amanda har stått ut med oss i tre månader. Med röran jag lämnar efter mig vart jag än går, med Marcus petighet och renlighet, med att ALDRIG vara ensam i huset i tolv veckors tid. Fantastiskt.
Nu har vi i alla fall lämnat Amanda och Tasmanien bakom oss. För en vecka sen flög vi till Brisbane och tog en taxi hem till en kompis till mig, Annica. Vi gick i gymnasiet ihop i Märsta och tillbringade mycket tid ihop när vi var arton, nitton. Hon har nu bott i Brisbane dom senaste åren, studerar och jobbar som fragrance consultant på köpcentret MYER. Det var extremt kul att träffa henne igen!! Hon bor tillsammans med en tjej strax utanför centrum i Brisbane och verkar ha ett riktigt bra liv :) Vi stannade bara en natt, sen hämtade vi upp vår campervan och tog oss ner till Guldkusten. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka till helgen, eftersom Guldkusten bara ligger en timme bort. Det fanns mer att göra i Brisbane till helgen och jag såg fram emot en partyhelg med Annica. Anledningen till att vi inte gjorde det, ska jag berätta alldeles strax.

Jag och Marcus åkte runt i Surfers Paradise på Guldkusten i vår rangliga gamla campervan och letade efter ett bra ställe att stå på under natten. Vi visste att dom inte skulle låta oss stå vid stranden, det hade vi fått höra, så vi sökte oss strax utanför staden för att hitta något bra. En stor parkering vid vattnet kändes perfekt, ett tiotal tjejer hade en gruppträningssession i solnedgången och vi la oss tillrätta bak i bilen för att spela lite kort. Långsamt lämnade bil efter bil parkeringen och vi blev ensamma kvar. Sen började det naturligtvis att regna.. Vem är förvånad? Men just den här gången kändes det inte så jobbigt, det var mysigt att lyssna på regnets trummande på biltaket och kika ut mellan en av gardinerna och se hur blött det var där ute. Plötsligt svor Marcus till högt och förskräckt! Det regnade in i bilen!! Rakt ner i sängen! Vi for upp och försökte hitta en lösning medan jag satt med massa papper mot det lilla hålet i taket. Det droppade och rann nerför armen på mig och Marcus drog fram en hink från utrymmet under sängen. Vi ordnade så den stod ordenligt under hålet i taket och kunde lägga oss ner igen. Trötta men irriterade somnade vi till slut, bara för att bli väckta ett par timmar senare. Det knackade på bildörren! Många skräckfilmer spelades upp i huvudet på oss då.. Var vår stund kommen? Psykotisk mördare? Ungdomsgäng? Hur skulle våra liv sluta? När Marcus drog undan gardinen stod en säkerhetsvakt i reflexväst utanför. Han ville att vi skulle flytta på oss för vi fick inte sova i bilen där. Jag hade inga linser i ögonen och min linskopp hade ramlat ner i en springa under sängen. Mina glasögon fanns längst ner i min resväska någonstans. Marcus fick köra, fast jag är den enda som är registrerad som förare på bilen. Panik.. Vi hittade en annan parkering längre bort där vi faktiskt fick sova ifred.

På morgonen tog vi en fyra kilometer lång promenad utmed vattnet innan frukost. Vi njöt av solskenet och utsikten. På en liten strand såg vi något som såg ut som kryllande myror. När vi kom närmare såg vi att det var små ljusblå krabbor. Tusentals! När vi gick mot dom sprang dom iväg, men eftersom dom var så många fick dom trängas och kravla upp på varandra. Det var dom första krabborna jag har sett som sprang framlänges, annars springer dom alltid åt sidan. När dom hittade en plätt sand som var mjuk nog borrade dom ner sig sidleds i sanden och försvann på några sekunder. Det var jättehäftigt att se!

Surfers Paradise är rent, fräscht och säkert. Trottoarerna är breda, människor är trevliga och vi har aldrig känt av någon hotfull stämning på gatorna. Jag har för övrigt även precis förstått att jag är som gjord för att bo i subtropiskt klimat. Det är strålande sol varenda jag, varmt och skönt, fast med en sval bris. Nätterna är lite kallare men luften är alltid torr och fräsch, man slipper det klibbiga fuktiga i luften. Stränderna är vita och sträcker sig så långt ögat når, med härliga vitskummande vågor. Vi är överens om att det här är det bästa stället vi har varit på i hela Australien. Vi älskar Guldkusten!

Guldkusten kallas nöjesparkernas huvudstad och det är verkligen sant. Vi köpte ett pass för två olika parker, WhiteWater World och Dreamworld. Det ena är en enorm vattenpark och den andra en nöjespark med bergochdal-banor men även en zoo-avdelning. Första dagen tillbringade vi i WhiteWater World, där vi provade varenda vattenruschkana. Den första vi åkte i var som en bergochdal-bana, där man åkte nerför med sen blev skjutsad av vattnet uppför igen. Jag höll nästan på att åka ur eftersom jag blev så chockad när vattnet slet tag i en och drog en uppför men en jäkla fart! En annan vi tyckte om hette the Green Room, där man först åkte genom ett rör som blev extremt brant på slutet, då kastades man ut i en stor tratt där man flög runt några gånger innan man gled ner i ett hål och var framme. Efter flera timmars åkande gick solen i moln och det blev jättekallt. Vi tog en dusch och gick till bilen.

På väg dit fick Marcus syn på ett annat par som han också trodde var campare. Jag gick fram och pratade med dom och det visade sig att dom var från Holland och hade rest runt i flera månader. Vi började prata om bra ställen att stå på och det slutade med att vi stod på samma ställe den natten, en stor servicestation för lastbilar. Efter att ha burit ut våra stolar och bord drack vi några öl och pratade om allt möjligt. Plötsligt stannade en 25 meter lång lastbil vid oss och vi märkte att hans ena stänkskärm hängde konstigt från däcket. Han hoppade ur och tillsammans allihop knöt vi fast stänkskärmen mot hjulhuset. Det såg ut som nytt och han tackade tusen gånger för hjälpen, men det visade sig att han inte kunde åka med det ändå eftersom dom är stenhårda med böter här.

Dagen efter tog jag och Marcus en fem kilometer lång promenad runt en sjö, förbi fantastiska hus med solpaneler på vartenda tak och vackra hundar i trädgårdarna. Marcus tränade på några träningsstationer utmed gångvägen, sen tog vi proteindrink och hoppade in i bilen. Vi åkte till Dreamworld, åkte alla bergochdal-banor, fritt fall och gick igenom hela zoo-delen. Vi matade kängurur igen, såg den största krokodil jag nånsin sett och såg en tigershow. Där fick vi se en så enormt vacker tiger, en korsning mellan en vanlig bengalisk tiger och en vit bengalisk. Hon var vit på hela underdelen av kroppen, och ljust orange med bruna ränder på överdelen. Hon var så vacker!! Här är en bild på en av hennes ungar.

Holländarna mötte oss på samma parkering där vi hade sett krabborna några dagar innan. Dom lagade mat på en gasolbrännare och vi drack mousserande vin. Efter ett par timmar kommer några vakter igen och ber oss att flytta på oss! Dom tar kort på våra registreringsskyltar och vi får veta att blir vi tagna igen blir det 2500 kr i böter. Dom brydde sig inte om vår alkohol på bordet, men sa att polisen skulle ge oss 700 kr i böter om dom fick syn på oss, här får man inte dricka på offentlig plats. Vi var helt enkelt tvungna att flytta på oss fast vi hade druckit. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till servicestationen men höll på att dö när vi körde ut från parkeringen och mötte tre poliser på fem minuter. Som tur var kom vi fram utan att bli stoppade och sov gott ännu en natt bland lastbilarna.

Dagen efter stack vi alla fyra till vattenparken igen, och det var definitivt den roligaste dagen! Alla ruschkanor gick så mycket fortare när man åkte fyra stycken i en ring än bara två. Vi tjöt och skrek och skrattade oss igenom alla kanor och avslutade dagen på Dreamworld. Några åk klämde vi in sista timmen, innan vi åkte till parkeringen utanför sjön jag och Marcus hade promenerat runt. Därfrån traskade vi till en restaurang i närheten och åt en lyxig middag. Vi kände att vi kommer att sakna våra holländska vänner. Det känns som att vi är så lika. Båda par varit tillsammans ett tag, rest mycket tillsammans, har en retsam humor gentemot varann och vi har alla ungefär samma engelska nivå. Vi kände en bra kontakt och vill fortsätta vara kompisar, kanske kan man ta en tripp ner till Amsterdam någon helg i framtiden?? :)

Dagen efter lämnade vi varann och jag och Marcus tillbringade några timmar på stranden. När solen började sjunka och vinden blev lite kylig tog vi en iskall dusch vid strandkanten. Fort i med schampoo och balsam, försökte duscha bort all sand. Fyllde på våra vattenflskor i dricksfontänen och gick på en riktigt toalett innan vi packade in oss i bilen och begav oss söderut. Vi behövde inte åka långt för att komma till nästa strand, Broadbeach. Här har vi sovit i natt och har precis ätit frukost på ett café. Nu ska vi nog ta oss ner till stranden och se ifall det är lika bra som Surfers Paradise. Nu har vi bara en ynka vecka kvar och sen sätter vi ner foten på svensk mark igen. Tusan..

Linedancing, Horse Riding and Grape Picking

Det börjar att dra ihop sig. En vecka kvar, sen lämnar vi Tasmanien för gott. Det är dags att se tillbaka på tiden vi har haft här, sammanfatta och utvärdera.  Jag åkte till Australien för att tillbringa tid med folket här och få en känsla av livet i Australien. Marcus och jag har fått en väldigt annorlunda resa, jämfört med de flesta europeiska holiday workers. Vi träffade några backpackers i Cairns och fick en inblick i livet de lever här. Staplade tätt ihop i rangliga våningssängar i fuktiga vandrarhem, där blöta kläder aldrig torkar helt och privatliv bara är en dröm. Vibrationer från dunkande högtalare håller dig vaken till gryningen vare sig du medverkar i den eviga fyllefesten eller har valt att försöka sova. Då såg jag tillbaks på vår resa här. Vi har bott i ett australienskt hus, umgåtts med ”riktiga tasmanier”, gått på gym och storhandlat som normala människor. Vi fick ett vardagsliv och en känsla för hur det fungerar här. Jag kommer sakna många delar av livet här, speciellt alla välkomnande människor. Men nu är vi ganska klara. Hösten har kommit och vi ser fram emot vår sista resa inom Aussie. En två veckors road trip utmed östkusten och sen tar vi flyget hem till Sverige. Vi saknar er nu, vi är redo att komma hem. Marcus längtar till fungerande internet, vi längtar till våra föräldrar, vår lägenhet, kompisar och vår alldeles egna Böre :)

Det finns saker som jag upptäckte var precis som jag trodde här och saker som visade sig vara helt tvärtom. Jag trodde vi skulle få leva med stora håriga spindlar men har bara behövt stå ut med de så kallade Daddy Longlegs. De påminner om våra långbenspindlar och spinner små nät i takhörnorna. Där hänger de och lurar på sina byten. Dom har som uppgift att döda alla andra spindlar och kan inte skada oss, eftersom deras tänder inte kan tränga genom vår hud. Därför låter vi dom hänga kvar och göra sitt jobb. Den farligaste spindeln här på Tasmanien är förmodligen White Tip Spider. Blir du biten av den kan du räkna med att huden och köttet där du blev biten kommer att ruttna och dö. Usch..! 

Något som jag har blivit förvånad över är att man har blivit så enormt välkomnad här. När folk har ett litet te-party eller en födelsedagskalas för sitt barn, så har vi fått hem en inbjudan med alla våra namn på. Vi har aldrig blivit utelämnade utan välkomnats med öppna armar. Vi firade Amanda’s mammas 50-årsdag för ett par veckor sedan. Vi samlades med mostrar och kusiner och barnbarn på Gateway hotell där jag och Amanda jobbar. Där åt vi god mat, pratade och hade det så trevligt! Amanda’s systersöner var precis som små pojkar brukar vara, busiga som bara den!

Tristan, den äldsta sonen som nu är tre år, har ett eget litet språk som ibland kan vara svårt att förstå.  Så ni kan ju förstå hur paff jag blev en dag när han ropade efter ”water” och det lät precis som att han satt och kallade mig ”hora”. Vad sa du, Tristan??

Efter många om och men tog Amanda äntligen med oss till The Gorge i Launceston. Det är stadsbornas lilla oas under varma sommardagar. Ett fantastiskt stenbrott med grönt, klart vatten, omringat av klippor och eukalyptusträd. Jag och Amanda åkte en ranglig liten stolslift högt över vattnet, kikade ner på vår egen skugga och lyfte fötterna högt för att slippa slå i träden.

Under de senaste två månaderna, förutom tiden vi var i Cairns, har jag dansat zumba tre gånger i veckan på ett gym i närheten. När jag bodde i USA dansade jag två gånger i veckan och fullkomligen ÄLSKADE det. Jag vet inte varför jag inte fortsatte med det efter att jag kom hem till Sverige, jag minns att det är alldeles för dyrt där jag har tittat på medlemskap. Det slutade med att jag skaffade medlemskap på Friskis&Svettis och kämpade i ett års tid med mig själv för att ta mig till gymmet. Jag gick fortfarande på pass, det är en förutsättning för att jag ens ska ta mig dit. Men jag måste fortfarande tvinga mig själv dit, speciellt om jag inte har någon att gå med. Zumban försvann i bakhuvudet någonstans men nu har jag fått smak för det igen! Jag ser fram emot att gå dit, jag ler i hela ansiktet under passet och känner mig underbart upprymd efteråt. Det är den första träningsform, förutom ridning, som jag har känt såhär inför. Jag har nu bestämt mig för att inte släppa zumban när jag kommer hem. Livet handlar om att älska det man gör, längta, skratta, njuta. 

L i v s k v a l i t é. 

Jag har bokat en kurs i Stockholm för att utbilda mig till zumba-instruktör! Sen får vi se vart det tar mig, med jag bara sprudlar av spänning! För övrigt vill jag även berätta att jag red för andra gången sen jag slutade rida för åtta år sedan. I fyra år ungefär red jag nästan varje dag, men sen har jag bara ridit en endaste gång sen jag var arton. Nu fick jag äntligen hoppa upp i sadeln igen, den här gången hade jag turen att få rida en appaloosa. En vacker vit häst med bruna prickar, som faktiskt var en tävlingshäst i dressyr bland annat. Hans ägare lät mig rida honom på volten, och det utvecklades till en ridlektion, där hon sa vad jag skulle göra. Hästen var lite stel eftersom han inte blivit riden på ett tag, lite lat också tror jag ;) Han ville inte alls göra det vi ville att han skulle göra och galopperade och bockade runt litegrann. Jag försökte intala mig själv att vara lugn och att visa vem som bestämmer. Det visade resultat! I slutet travade han fint och gjorde allt vi bad honom om. Hans ägare tyckte att jag satt bra i sadeln och att man defintivt kunde se att jag hade ridit mycket. Hon berättade för Amanda dagen efter när dom träffades på jobbet att jag borde ta upp ridningen igen. Kanske man ska göra? :)

Förutom zumban har jag tillägnat två timmar varje torsdagkväll till linedancing :) Tillsammans med Amanda’s syster och deras moster har jag åkt över till East Devonport för att svänga våra lurviga ihop med ett gäng pigga gubbar och gummor. Efter att jag hade varit med två torsdagar blev det påsk och jag häpnade när dom alla gav mig ett påskägg! Här ger man stora chokladägg istället för våra godisfyllda ägg, så det blev mycket choklad under påsken. Förra torsdagen var min näst sista gång på linedancingen och instruktören Rosie bad om allas uppmärksamhet halvvägs genom lektionen. Hon ville berätta för alla att nästa gång blir min sista gång, sen åker jag hem till Sverige. En äldre dam som jag inte ens har pratat med någon gång utbrister:

”Are you leaving us?? When are you coming back to visit?”

Jag blev helt paff över hennes ledsna ansikte och undrade för mig själv vem hon var. Jag berättade att jag skulle ju i alla fall inte komma tillbaka på några år och kände mig lite ledsen i hjärtat. Rosie fortsatte med att berätta att jag hade bringat så mycket glädje och skratt till deras grupp, att jag hade bjudit på mig själv och inte varit rädd för att försöka. Sen fick jag lite beröm också för att jag hade lärt mig ovanligt snabbt. Det kändes kul att höra eftersom jag ibland kände mig helt tappad bakom en vagn! Rosie meddelade sen att alla skulle ta med sig ost, kex och snacks min sista torsdag eftersom hon ville ha en send-off för mig. Jag får nästan tårar när jag tänker på hur underbara alla är!

Ett annat exempel på det är ett par som heter Linda och Kevin. Otroligt varma människor som välkomnade både mig och Marcus när vi tittade förbi en kväll med Amanda förra månaden. Dom övertalade oss att stanna på middag, att ta för oss av alla pizzor de hade beställt och skölja ner det med en öl. Vi satt ute på deras veranda och jag kände mig så bekväm i deras sällskap. Marcus fick svara på frågor om träning och poker och blev mot sin vilja någon form av legend bland barnen i familjen. Jag var där på middag igår igen och fick höra att barnen ville träffa honom igen och ha armbrytningsturnering. Varje gång dom såg någon som liknade Marcus det minsta på TV, ropade dom alla att ”han ser ut som Marcus!” Hehe, synd att han låg hemma med öm hals, annars kunde det blivit riktigt roligt :)

En kvinna på linedancingen har en liten vingård, där alla hennes kompisar kommer en gång om året och plockar alla druvor. Hon bjöd in mig på det i lördags så jag åkte dit med Amanda’s moster. Vi  var ungefär tjugo personer som plockade Riesling i två timmar innan vi alla tog rast. Fuktiga av det duggande regnet samlades vi under ett partytält och njöt av varm pumpasoppa och en kopp te. Efter det följde två timmar plockande till, den här gången var det Chardonnay-klasar vi knipsade av med våra sekatörer. Vi pratade, skojade och skrattade oss genom raderna med vindruvor och det hela avslutades med en kalas-lunch. Med ett glas bubbelvin i handen plockade vi oss fram mellan ost och kex, små pajer, vårrullar och nötter. När vi hade tömt våra tallrikar och glas väntade två flaskor vin från förra årets skörd på oss. Dom tog ett gruppbild på alla som var med och plockade, som ska pryda etiketten på nästa års flaskor. Då kan man se vilka som plockade druvorna till det vin man håller i handen! Så underbart!

Nu är det som sagt bara en vecka kvar i Tasmanien. Jag kommer att göra det mesta av den!!

Två regniga veckor i Cairns

Vi bestämde oss för att åka till Cairns, en stad vid kusten långt norrut på Australiens östra kust. Där uppe skulle vi spendera två veckor i strålande solsken eftersom det området är känt för att ha det bästa vädret i Australien. De som känner mig vet antagligen att INGENTING är som det ska när jag reser. Åker jag till Thailand under högsäsong regnar det varje dag, ska jag besöka vattenfall på Teneriffa är det snustorrt och ingenting att se, längtar jag efter en vit vinter i Boston får vi den mildaste på åratal och så vidare. Så jag kan ju säga att det inte var någon överraskning att det ösregnade när vi klev av planet i Cairns. Värmen och fukten slog emot oss som en vägg och vi fick lyssna på regnets trummande på busstaket på vägen till hotellet. Typiskt..

Föga anade jag att det skulle regna tio dagar i sträck. Varje dag. Nästan hela dagarna. Vill ni tycka synd om mig nu så behöver ni inte det. För jag hade en härlig semester ändå. Vi fick ett fint, fräscht hotellrum med utsikt över den fina poolen. Det var 30 grader varmt varje dag, även på natten, och vi kunde sitta ute på balkongen i linne och spela kort även om regnet vräkte ner utanför. De få gånger molntäcket sprack upp i en halvtimme sprang vi ner till poolen och plaskade runt med en öl vid kanten och solbrillorna på. Marcus höll på att ta livet av sig när han ett par gånger klättrade upp på närliggande tak och balkonger och kastade sig i poolen därifrån. Något säger mig att detta inte är något nytt beteende :)

Första dagen vi gick in mot stan möttes vi att ett öronbedövande tjattrande precis innan centrum. Vi trodde att det var fåglar som hade invaderat träden till vänster om oss, men när vi kom närmare insåg vi att de snattrande varelserna faktiskt var fladdermöss! Eller inte fladdermöss egentligen, utan enorma flyghundar med rödbrun päls i nacken och kolsvarta läderaktiga vingar. De hängde i klasar i träden, hundratals svarta kroppar mot de gröna bladen. Vid skymningen varje kväll, som om man tryckte på en knapp, sträckte de ut sina vingar och lyfte från trädkronorna. Flera gånger satt jag tyst och iakttog hur de tog över den mörknande himlen, som hundratals svarta korpar på jakt.

Vi hade turen att fira St Patrick's Day i Cairns också. Vi bestämde oss för att göra en 12 på 12. Tolv öl på tolv olika pubar på tolv timmar. Vi började klockan tolv på dagen och arbetade oss runt på krogarna i Cairns. Ganska snart kom vi överens om att en öl i timmen är lite segt och ville gärna dra på lite mer, men vi höll fast vid vår ursprungliga plan :) Efter fjärde ölen sprang vi in i samma irländare vi hade bytt några ord med i mataffären några timmar tidigare. Där hade vi stått vid bakhyllan i butiken och spanat efter grön karamellfärg allihop. Han följde glatt med oss till casinot för vår femte öl och sen fick han äran att ta både sjätte och sjunde med oss. Ni kanske tycker som vi att han är fruktansvärt lik Zach Galifianakis från Baksmällan? Vem är vem, kan man fråga sig :)

Här lägger jag också upp några bilder på våra olika öl under dagen. Våra fingrar låter dig gissa vilken vi dricker för tillfället ;)

 

Men den största anledningen till att vi åkte upp till norra Queensland var att det är där Stora Barriärrevet ligger. En av mina drömmar har länge varit att ta dykarcertificat och nu satte jag äntligen mina planer i verket! En fyra dagar lång kurs med teori, poolövningar och till sist fick vi kasta oss i havet utanför Australiens kust. De första fyra dyken fick jag göra med min instruktör som visade oss runt i revet men som också såg till att vi gjorde de sista nödvändiga övningarna. De övningar som jag tyckte minst om handlade om att antingen fylla cyklopet med vatten eller att ta av sig cyklopet helt och sen sätta på sig det igen. Eftersom jag har linser var jag tvungen att blunda under tiden, vilket gjorde allting lite svårare. Man ska sen få ut allt vatten ur cyklopet genom att luta huvudet bakåt och blåsa ut luft genom näsan. Men jag råkade andas in lite saltvatten i näsan, och så började jag att hosta lite, och så kom jag på att jag hade tio meter vatten över mig.. men sen klarade jag det. Så jag blev till sist certifierad som en Open Water Diver, men blev sugen på att ta bland annat en Underwater Photography Course. Spännande!!

Under de två veckorna i Cairns har vi träffat massor av trevliga människor, ätit massor av god mat, druckit en massa öl, kramat en koala, badat, bränt oss, shoppat sjukt mycket presenter och mycket annat skoj.

 

 Sista dagen i Cairns hyrde vi en bil och skulle ta oss norrut utmed kusten till en hamnstad kallad Port Douglas. Vi skulle även passa på att se regnskogsområdet i Daintree och ett annat vackert ställe som heter Cape Tribulation. Tror ni inte att det bestämde sig för att fullkomligt vräka ner just den dagen? Så mycket att ett jordskred täckte den enda vägen dit och vi fick vända om? Jo, såklart! Jag höll på att flippa ur, men Marcus tog det lugnt, tittade på kartan och hittade ett vattenfall vid namn Barron Falls uppe i bergen. Mitt i regnperioden måste ju vattenfallen i alla fall vara något att se, tyckte han. Marcus.. reser sig upp direkt när allt går åt skogen. Har lite att lära mig där.

Vår lilla bil klättrade långsamt uppför berget på slingrande serpentinvägar, genom regnskog och rinnande vatten. Det regnade.. och regnade.. och regnade. Vi drog på oss våra regnponchos och traskade ner för en bred träspång utmed bergssidan, duckade under ringlande lianer och vadade genom översvämmade partier. Plötsligt fladdrade en stor klarblå fjäril förbi och lämnade oss kvar med fåniga leenden på läpparna.

Vattenfallet var enormt och magnifikt! Det rasade utför berget och gav ifrån sig intensivt dånande. Vi försökte få ett bra kort på det men dimman gav oss bara ett par sekunders chans varje gång. Vi hade precis lutat oss mot träräcket och betraktade fallet när en nästan två decimeter lång grön insekt flaxade upp framför våra ansikten. Ljusgrön till färgen, med en kropp som en bönsyrsa, stoltserade den med ett par stora, rundade syrenfärgade vingar. Så fort den landade såg man inte skymten av dem. En stor, lite äcklig, bönsyrseliknande insekt. Och plötsligt, när den bredde ut vingarna, påminde den om en tjusig fjäril. Skenet kan bedra :)

Vi passade också på att besöka stranden Palm Cove, som var otroligt fin även i regnväder. En ljus strand kantad av palmer men med en oroväckande skylt nedstucken i sanden.  

Nu är vi i alla fall tillbaka i Tasmanien och jag fick precis reda på att jag inte har några pass alls på hotellet nästa vecka. Det är inte ALLS bra. Nu får vi se vad som händer de närmaste veckorna. Jag måste försöka få tag på ett jobb, annars kommer det inte bli någon road trip i början av maj :( Det kommer såklart att ordna sig på det ena eller andra sättet. Vi hörs snart igen!