Björnbär och Tasmanska Viner

Det är lördagkväll. Jag kom hem från farmen vid fyra-tiden, fysiskt utmattad och genomblöt av regnet. Det hade fallit oavbrutet som en fin dimma i sju timmar och lämnat mig våt som en dränkt katt. Jag hade missat sms:et på morgonen som berättade att vi inte skulle plocka på grund av regnet idag. Hurtigt gav jag mig ut mot farmen, eftersom regnet inte hade nått mig och Devonport än. Tappert gav jag mig in bland björnbärsbuskarna men det tog bara fem minuter innan jag var blöt ända in på skinnet. Buskarna var täckta av en hel natts regn och varenda rörelse jag gjorde bland dem släppte lös en kaskad av droppar. Efter tre timmar tog jag mig huttrande tillbaks till chefens hus och träffade hans filippinska fru Juliet utanför. Hon tittade förvånat på mig och undrade varför jag hade kommit. Klart jag kommer, det är ju bara lite regn.. Juliet och hennes man Brett satte mig ner vid brasan och gav mig nya torra kläder. Ett fat med pannkakor och hallonsylt placerades bredvid mig och en kopp te stacks bestämt i min hand. Jag fick frågan om jag ville ha betalt på en gång så jag kunde åka hem igen. Jag tittade på dem och blinkade. Men.. jag tänkte bara bli torr och sen börja att plocka jordgubbar. De skrattade och räckte mig ett par gummistövlar. Jag nöjde mig inte förrän jag hade 900 spänn i handen. Det påminner mig lite om när jag bestämde mig för att lära mig åka snowboard. Mamma stod oroligt i slutet av backen och väntade i 45 min när min blåslagna figur äntligen visade sig. Lina och Jim hade tumlat ner på varsin snowboard en kvart innan mig och gråtit och svurit om vartannat. Mamma tyckte jag skulle följa deras exempel att ta en paus med några smarriga pannkakor, men jag slet av mig brädan och tog den under armen. ”Jag ska upp igen.” Idag kan jag åka snowboard. Kul förresten att båda berättelserna hade pannkakor med i bilden :D

Väl hemma från farmen upptäckte jag att min högra stackars hand hade svullnat upp så att knogarna inte syntes längre. Jäkla nässelfeber.. Konstigt sätt att visa sig på dock, jag har aldrig svullnat upp på det där viset. Jag gled ner in ett skumbad med ett glas vin, läste ett kapitel i en bok om australiensiska mysterier genom tiderna. Amanda pulade i köket med en helstekt kyckling i ugn, som fick sällskap av morötter, brysselkål och majskolvar. Vilken brakmiddag! Marcus och jag dök ut i trädgården och länsade myntabusken på de mest späda bladen. Tillsammans med lite krossad is och vodka fick vi varsin härlig mojito.

Det har ju hänt så mycket sen jag skrev sist att jag inte vet vart jag ska börja. Vi tog en tre timmars biltur till Cradle Mountain National Park för ett par veckor sen. Nedanför det massiva berget låg Dove Lake med sitt mörka glittrande vatten. Vi traskade runt hela sjön, balanserandes på spångar över stenar och spännande träsk. Hela promenaden tog nästan två timmar och gav oss en rejäl dos av frisk luft och vacker natur. 

 Vid ingången till nationalparken låg ett litet museum vars huvudsakliga utställning handlade om den tasmanska tigern, eller pungvargen som den heter på svenska. Ett otroligt djur, med kropp som en hund, ränder som en tiger över ryggen och pung som en känguru. Den absolut sista tigern dog i fångenskap så sent som 1936. Man tycker att människan borde ha utvecklat någon form av hjärna tills dess och sett till att detta fantastiska djur fick frodas. Men istället jagade man dem och slaktade dem en efter en, tills den sista vilda tigern sköts 1930. Äckligt. 

Till något trevligare! För en vecka sen tog jag, Marcus och Amanda bilen till Launceston för att gå på festival. Launceston är Tasmaniens näst största stad och ligger en timme bort. Det regnade när vi kom dit och allt vi hade var ett trasigt, slokande paraply. Amanda hade tagit med det hem som ett minne från Saratoga i USA, där hon bodde som au pair. Men vid ett extremt oväder en vecka innan som piskade oss sönder och samman vid Devonport’s kustlinje slets paraplyet sönder i mina händer. Marcus hade redan lämnat mig och kastat sig in i bilen med Amanda och ensam stod jag kvar att trotsa vädrets makter! Jag var tvungen att fälla ihop paraplyet och öppna bakluckan samtidigt, en uppgift som inte är alldeles lätt när vinden river ditt hår och puttar din kropp som besatt. Jag tjöt av skratt, detsamma gjorde Amanda och Marcus i tryggheten inifrån bilen. Jag slet upp passagerardörren och slängde mig in i bilen, bara för att kvida av skratt när jag fick syn på Amanda. Hon såg ut som en dränkt katt och plirade leende på mig bakom sina regndroppstäckta glasögon. 

 

Det här blev ett långt sidospår, men det var i alla fall så paraplyet gick sönder. Men nu var vi på en festival i Launceston och kastade ganska snart Amanda’s älskade paraply i en soptunna. Efter att ha provat tasmanska viner i tjugo olika stånd, ätit friterade champinjoner och nachos, slog vi oss ner vid ett bord under ett träd. Amanda tog dit tre av sina gamla jobbarkompisar, som visade sig vara hur härliga som helst! De hade jobbat tillsammans på färjan som går mellen Tasmanien och Australien, ett fartyg som för övrigt är köpt från Finland :) Vinglasen blev snart till flaskor och crêpsen varvades med bakad potatis, vi skrattade ända tills en vakt fick be oss att gå när hela festivalen hade stängt. 

Andra saker vi har gjort är att provsmaka olika tasmanska ostar, något som vi alla uppskattade enormt. Förutom någorlunda vanliga smaker som Bush Pepper och Smoked Cheddar fanns där Lavendel och Wasabi. Annorlunda. Men som de flesta vet dras jag till det som är annorlunda :P Vi träffade två kakaduor i en bur utanför en bensinmack som visslade efter oss och gång på gång sa ”Hello?” När vi pratade med dem en stund utbrast den ena ”Polly wants a cracker.” Jag skrattade så jag nästan dog. Åh, vad klyschigt! Plötsligt härmade fågeln mitt gälla skratt. Vad tusan! Är det så jag låter? Herregud, haha..

Jag har varit på mitt första sex-party förresten! Amanda berättade att hela hennes jobb skulle på en fest i lördags och att vi skulle dit. Hon berättade att de skulle ha ett sex-party först så att vi kunde sluta upp senare. Jag brast ut i ett leende och berättade att jag aldrig hade varit på ett sex-party förut och att hon helt enkelt måste låta mig gå. Stackars Amanda bet ihop och tog oss dit. Efter en visning av olika vibratorer och hjälpmedel, några pinsamma lekar och massor av skratt fick vi ta del av enormt god australiensk plockmat. Små korvar inrullade i smördeg, minimala köttfärspajer och ugnsrostat bröd med pizza-topping. Kvällen blev inte så långlivad för mig som längtade efter att kasta mig i säng. När en av tanterna drog på sig en vuxenblöja och traskade runt kände vi att det kanske var dags att dra i alla fall haha :D Marcus kände sig lite smått obekväm men undersökte duktig både dildos och kamasutra-kort:

Nu ska jag sluta, men vill berätta en sista sak: Jag har fått ett jobb till! På ett hotell en halvtimmes promenad från Amanda’s hus där jag kommer att jobba som servitris och kanske bartender. Måste bara skaffa en bartender-licens först. Det löser sig fint, ser ni!

Älskar er alla!

Australia Day, Kangaroos and Tasmanian Devils

Ännu en fantastisk vecka har passerat och jag har fallit pladask för Tasmanien. Förra veckan fick vi vara med och fira Australia Day, Australiens nationaldag som firas varje år den 26:e januari. Vi samlades på Bluff Beach för en äkta australiensk BBQ! Vi drack Chang, kastade amerikansk fotboll i havet, lyssnade på musiken som spelade på scenen längre ner och grillade en underbar lunch. Vi hade slängt ihop en fransk potatissallad och en grekisk tzatziki som fick sällskap av grillat kött och kycklingspett på tallriken. Vänta nu.. thailändsk öl, amerikansk fotboll, fransk potatissallad, grekisk tzatziki.. Det var kanske inte en äkta australiensk barbeque ändå! :D

Innan stranden passade vi på att åka till parken Bell's Parade för att kolla på iller-racing. Haha, det var det mest underliga jag har sett! Marcus önskade såklart att man skulle kunna satsa pengar på dom små djuren, men så avancerat var det inte. Istället tog vi med honom över floden och lät honom delta i sheaf tossing. Med hjälp av en högaffel skulle man kasta en tung tygsäck över en ribba som höjdes mer och mer. När vi gick därifrån hade Marcus fått en ordentlig publik och min duktiga man ledde hela tävlingen!

För ett par dagar sen tog Amanda med oss till Wing's Wildlife Park. Vad jag önskar att vi kunde ha ett zoo som detta i Sverige! Det fanns ett par vanliga djur där, som getter och änder. En get höll på att skrämma livet ur oss förresten! Man fick köpa små påsar med djurmat så att man skulle kunna mata djuren. Det visste såklart denna get från helvetet. Han fick syn på oss uppifrån kullen och rusade mot oss med sina stora horn och galna blick. Vi trodde vi stod i säkerhet på andra sidan staketet men blev lite oroliga när han närmade sig i full fart utan att sakta ner. Han dundrade in i staketet med knäna först och slängde huvudet över kanten för att sträcka sig efter maten. Vi skrattade allihop nervöst och vågade inte gå fram till demon-geten. Då svängde han ena benet över kanten på staketet och hotade med att hoppa över om vi inte skärpte till oss. Aaaahhhh! Vi skyndade oss därifrån och hoppades att han inte skulle sätta sina planer i verket.

Jag fick se svarta svanar för första gången i mitt liv och de var lika vackra som jag trodde att de skulle vara! En liten apa stack ut sin gulliga hand genom stängslet och jag lyckades mata honom. Jag kände på hans lilla människoliknande hand som hade fingeravtryck och naglar precis som vi :) Vi hade turen att se två koalor som faktiskt rörde på sig och klättrade runt på en gren. Det är inte ofta man ser dem röra på sig, de latmaskarna.

Det var två händelser i parken som jag kommer att minnas för alltid. Det ena var när vi hade turen att se de tasmanska djävularna bli matade av personalen. När vi kom fram till inhägnaden möttes vi av skylten "Beware! This animal may bite!" Jag har aldrig sett ett likande djur.. en blandning mellan en hund och en liten svartbjörn som ger ifrån sig ett hotfullt, sjukt väsande. De är extremt aggressiva mot varandra vid matdags och när personalen höll fram ett litet känguruben över kanten var kampen igång. Alla tre djävularna kastade sig på benet och slet i det från alla håll under en kakofoni av morrande och väsande läten. Personalen lyfte upp benet i luften och djävularna hängde kvar i köttet med låsta käkar. När de äntligen fick full tillgång till benet tog det inte ens tio minuter innan HELA benet, inklusive skelett och päls, var slukat av de aggressiva små djuren. Skulle inte vilja möta en sådan i skogen!

Den andra upplevelsen var när vi fick gå in i en inhägnad och omge oss med livs levande kängurur! Först var jag rädd, eftersom det inte fanns någon personal inom synhåll och det enda som tillät oss gå in var en liten skylt där det stod "Animal Walk". Amanda låste upp grinden och gick in. Man såg hur kängururna spanade på oss och jag måste säga att det kändes oroande. Jag visste ju inte säkert om man verkligen fick gå in där, och dom kan ju faktiskt vara riktigt farliga! Det visade sig att de var helt underbara, åt fint från handen och lät oss klappa dem och hålla dem i handen. Jag fick se en liten känguru-unge (här kallad en Joey) hoppa mot sin mamma och dyka in  i hennes pung, som smidigt sträcktes ut till enorm storlek. En annan mamma hade också en unge i pungen, men eftersom denna unge var större fick benen inte riktigt plats. De stack ut ur pungen och såg ut som någon grotesk alien som försökte bryta sig ut. Kängurur har förresten bara en enda stor mitten-tå på sina bakben och det ser jätteroligt ut!
Plötsligt, som att de blev rädda för någon hoppade allihop iväg över fältet och lämnade oss ensamma kvar. Det var magnifikt att se dom studsa iväg på sina starka bakben och se dom försvinna i gräset. Fantastiska djur och underbar upplevelse!

Nu har ett annat litet jobb ramlat på mig. I söndags befann jag mig ute på ett fält bland kossor och traktorer i strålande sol och plockade jordgubbar. Kan låta ganska idylliskt, men jag fick snällt samsas med både grodor, flugor och spindlar bland jordgubbsplantorna. Plötsligt fick jag ett telefonsamtal från pappa, som lyste upp min dag :) Efter ett litet missförstånd där jag råkade kalla pappa för "älskling" eftersom jag trodde det var Marcus som ringde, hade vi ett långt mysigt samtal. Pappa tyckte det lät härligt med jordgubbsplockning, men jag lovade att det var rätt tufft i värmen, speciellt eftersom jag gjorde knäböj i sju timmar i sträck! Jag har nu haft den sjukaste träningsvärken jag nånsin haft, three days and counting :P Men jag gick därifrån med 735 kronor på fickan så det var ganska bra betalt för ett träningspass!


Berättar mer snart :) Puss!