Maskerad, Galopp och Anal-Pussar

Väntar på att mamma ska logga in på Skype så att vi kan byta några ord. Att "byta några ord" brukar för oss ta någon timme, så jag är redo att stanna uppe till i alla fall ett i natt :) Jag befinner mig just nu på ett mysigt hotell i Launceston och lyssnar med ett öra på Amanda och hennes kompis som småpratar i rummet intill. Marcus spelar poker på casinot här bredvid och jag är bara helt tillfreds med allting. De senaste dagarna har varit fyllda av äventyr och fest. Vi lämnade Devonport i onsdags för att gå på horse racing i Tasmanien's näst största stad, ett galopp-race som kallas Launceston Cup. Jag och Amanda gled i varsin vacker klänning och jag satte upp mina lockar med den turkosa hårprydnad jag hade tillverkat ett par veckor innan. Marcus såg som vanligt fantastisk ut i vit skjorta och halmhatt. Hela cupen var fullproppad med otroligt vackra människor! Alla killar var stiliga i skjorta och kavaj, medan tjejerna slog alla rekord med otroliga klänningar och fantasikittlande hattar i sprakande färger. Vi drack några öl under den gassande solen och satsade lite på olika hästar. Vi äter pommes frites i gräset och lyssnar på ett band som spelar musik en bit bort, där publiken plötsligt intog scenen och röjde järnet. Det var en bra dag :)

Vi sov en natt hos Amanda's pappa i Launceston och träffade hennes två rödhåriga bröder som verkade jättetrevliga. Hennes pappa hade en underbar liten Jack Russell-valp som dundrade in på morgonen och lekte hysteriskt i sängen så vi kiknade av skratt.

Sen gav vi oss av mot Hobart! Hobart är den största staden på Tasmanien och det första vi gjorde var att besöka MONA - Museum of Old and New Art. Vi fick berättat för oss att detta museum byggdes av en löjligt rik pokerspelare som ville att alla konstnärer skulle få ställa ut, även de som inte fick ställa ut någon annanstans. Vissa av dessa konstnärer förstår jag att ingen annan ville ha faktiskt.. Jag gillar konstverk och installationer som får en att tänka efter och som lämnar en med en aha-upplevelse i kroppen. De får gärna vara provocerande men dom ska ha en mening! Den enda känslan som fanns kvar i min kropp efter MONA var "illa till mods-het".

Som tur var fick alla Tasmaner komma in gratis på museet och när vi sa att vi var från Devonport trodde de på oss och släppte in oss. Haha, YES! Vi var inne på museet mellan en och två timmar och jag såg ett par installationer och verk som jag tyckte om. Det var ett där konstnärinnan hade ramat in tjugo foton på människohud. På huden hade hon skrivit korta texter. Verket skildrade kvinnovåldet under kriget i Bosnien, och texterna var tankar från tre olika synvinklar: offret, förövaren och familjemedlemmar till offret. Det var väldigt jobbigt att läsa, men mycket snyggt gjort och lämnade mig med ilsken men förundrad känsla.

Andra konstverk jag INTE tyckte om var exempelvis ett som fyllde ett helt rum och när man kom in höll man på att spy. Konstnären hade byggt en bajs-maskin! Maten från cafét ovanför kom ner i maskinen och där tillsattes samma syror och bakterier som i magen. Maten gick igenom pumpar och rör och kom till slut ut som bajskorvar. Hela rummet fullkomligt STANK! Men inte av bajs, utan av spya. De måste ha gjort något fel.. Men det är i alla fall inte konst, tycker jag. Konstnärens anledning till verket var att "alla bajsar och det behöver inte vara något fult". Nä, men det luktar förjäkligt och hör inte hemma på ett museum! Ha den hemma i vardagsrummet om du tycker om den så mycket så kan vi andra slippa kvävas!

Samma konstnär (hör och häpna!) gjorde ett annat verk som jag inte tyckte om, men som däremot fick mig att skratta på mig. Det hängde tio inramade fina papper från olika hotell på en vägg. På pappren fanns röda och rosa pussmunnar, som att någon hade pussat pappret med läppstift. Jag tyckte att det var ganska fint, så jag gick närmare och funderade på om det kanske var en blom-studie, eftersom avtrycken var alldeles för runda för att ha kommit från en mun. Jag stod med ansiktet en decimeter från en av bilderna och studerade den, när jag plötsligt förstod att jag stod och stirrade på ett arselhål!! Konstnären hade smetat läppstift i rumpan och satt sig på pappret! Meningen med detta konstverk var att "läppstiftspussar är väldigt feminint men nu kan killarna också få vara med!". Man slutar aldrig förundras över vad människan gör för att provocera och skapa en reaktion.

Hobart gav oss annat skoj också. Amanda tog med oss på en väldigt amerikaniserad restaurang som heter Hogs Breath (svin-andedräkt!). Vi satt i ett öronbedövande sorl på breda träbänkar och drack varsin öl när vår mat kom in. Vi hade beställt nachos och en enorm stek med curly-fries och majskolv. Så amerikanskt, LOVE IT!

På fredagen packade vi in oss i bilen och körde en timme ner till Port Arthur, en halv-ö söder om Hobart. Där fanns på 1800-talet ett enormt fängelse. Vi fick traska runt på egen hand bland ruiner, kyrkor och återuppbyggda celler. Det var så intressant att få gå in i byggnaderna och man kunde verkligen föreställa sig hur de hade det.

Straffen på den här tiden var väldigt hårda, vi kunde läsa om 17-åriga pojkar som fick 14 års fängelse för att ha stulit ett får till exempel. På den här tiden räknades pojkar sju år och äldre som vuxna, och dömdes därefter. Vid åtta avrättades dem för sitt brott, om det ansågs grovt nog. De värsta brottslingarna samlades här i Port Arthur, till och med pojkar och män från England och Skottland skeppades hit. Utanför fastlandet där fängelset låg, fanns två små öar en bit ut. Den ena samlade man alla pojkar på, ända upp till 17-årsåldern. Här fick de vara isolerade från männen för att inte påverkas negativt. Pojkarna hade det lättare än övriga fångar men bestraffades hårt om de svor, slogs eller gjorde något annat som pojkar gör. Den andra ön heter Isle of the Dead (De Dödas Ö), och där finns 1100 fångar begravda. Ön var extremt liten men lyckades ändå gömma gravstenarna bland alla träd. Det här skulle vara fångarnas sista viloplats, efter ett hektiskt liv. Port Arthur låg otroligt vackert till, omgivet av skog och kantat av vatten och jag kan förstå varför vissa av husen under två olika tillfällen har använts som hotell.

 Vi spenderade ett par nätter på casinot, varav en spårade ur litegrann. Efter att ha tillbringat hela natten nere på casinot med tre grabbar på svensexa, följde vi med dem till hotellrummet ett tag. Där skulle vi göra en repris från filmen Baksmällan, lyfte av ett fönster från gångjärnet och skulle klättra ut på taket. Vi spelade musik på högsta volym så att vakterna irriterat fick knacka på två gånger. Då tyckte vi att det kanske var dags att dra hem och lägga sig innan man råkade i trubbel på riktigt. Jag mådde inte så bra dagen efter när vi redan klockan elva skulle iväg på marknad. Men efter en Aloe Vera- dryck och en stor bakpotatis med allt på, mådde jag lite bättre och njöt av marknaden. Vilken skillnad från alla skräpmarknader i Sverige, där man bara behöver gå tio meter för då har man redan sett allt. Sen upprepas det bara om och om igen. Jag och Marcus köpte med oss presenter hem till alla (kommer inte berätta vad hihi).

Vi har också hunnit med att anordna ett maskerad-party! Eller rättare sagt, man skulle ha en mask på sig, inte en hel kostym. Alla hade jättefina masker och jag drack somriga drinkar hela kvällen. Dagen efter stack jag och Amanda på engelskt te-party hos en kvinna från hennes jobb. Folk hade hattar, blommiga klänningar och handskar där vi satt i hennes enorma, vackra trädgård. Vi drack te ur små rosiga koppar med guldkant och åt snittar med rökt lax och kakor av olika slag. Jag bara älskar hur alla går all-in och inte bangar på lite maskerad!!

Hösten började officiellt förra veckan här, men hemma hör jag att våren har kommit? Om lite mer än en vecka åker jag och Marcus på äventyr upp till Queensland och där ska jag ta dykarcertifikat. Önska mig lycka till! :)