Sista i Melbourne och första i Tassie

Vi har äntligen anlänt i Tasmanien. När jag vaknade vid tio i förrgår morse i Amanda's hus i den lilla hamnstaden Devonport, tog jag på mig mina rutiga pyjamasbyxor och klev ut på altanen. Solen sken, en svag bris rufsade om mitt hår, fåglarna kvittrade och jag kunde höra en gräsklippare en bit bort. Svensk sommar i ett nötskal! Jag kände mig så hemma och slog mig mig ner i en stol för att njuta av den ljumma vinden och dofterna. Helt otroligt. Vi är äntligen här!! Jag har fått träffa Amanda efter mer än ett år, på andra sidan jordklotet, i hennes lilla fristående hus med två sovrum och en mysig liten trädgård. Rabatterna fyllda av midjehöga buskar med lavendel, mynta och rosmarin. Är det verkligen sant?

Vi missade planet när vi skulle flyga till Tassie, dels på grund av att vi lämnade hotellet för sent, men vi har också massor av trafik att skylla på. Vår buss fick ta en lång omväg för att ens komma till flygplatsen. Väl där fick vi springa för glatta livet mot incheckning, men den hann stänga precis. Svettiga och irriterade fick vi boka om flyget till 21.00 istället för 16.35 och betala 120 dollar. Jag ringde Amanda så fort jag kunde, för jag visste att hon hade påbörjat den en timmes långa bilresan till Launceston flygplats där vi skulle landa. Amanda hade då kommit halvvägs och det var inte direkt någon idé att vända om. Som tur är har hon sin pappa i Launceston och kunde spendera kvällen hos honom. Då kände jag mig lugnare och kunde se fram emot fyra härliga timmar på flygplatsen ;) Jag blir tokig..

Tio minuter innan vi skulle boarda skriver jag ett sms till Amanda och säger att hon ska hålla tummarna för att ingenting annat dyker upp. Ha...ha...ha... Sekunden efter ropar de ut i högtalarna att flygningen kommer att bli två timmar försenad. Men bra! Halv tolv på natten får vi ÄNTLIGEN flyga till Tasmanien och träffa Amanda. Vi var inte i säng förrän vid tre på natten, efter en australiensk rödbets-burgare på McDonald's, en rundtur i huset och massor av prat.

De sista dagarna i Melbourne var de bästa, enligt mig i alla fall. Förutom att jag fortfarande är bränd kring bikinilinjen och faktiskt har fått hemska soleksem och därför inte kunde vara i solen, njöt vi av vädret de sista dagarna. Mellan 30 och 35 grader, med fläktande vindar. Två dagar innan vi skulle åka bjöd Marcus mig på min utlovade 25-årsmiddag i Melbourne. Vi gick på en fin restaurang utanför casinot, med utsikt över den glittrande floden. Där delade vi på bruschetta till förrätt, jag fick äta skaldjurs-risotto och dricka vitt vin, underbart! Till efterrätt köpte vi med oss en cookies and cream cheescake och slog oss ner vid floden. Ett gäng måsar svärmade runt oss, slogs och bråkade med varandra om våra cheescake-rester.

Vi stack till en liten bar med namnet U-bar. Den ligger på vägen mellan vårt hotell och casinot, och vi ville alltid gå in där men vågade inte. Den hörde till ett hostel och det var alltid fullpackat med folk därinne och musiken pumpade. Men nu vågade vi oss in trots alla högljudda människor som hängde utanför och träffade en 70-årig gubbe därinne som dansade järnet och hade jättekul. Vilken härlig snubbe! :D

Vi bowlade, spelade vårt favoritspel Big Buck Hunter och spenderade hela natten på casinot. Dagen efter mådde man väl kanske inte helt ok.. Marcus var snäll nog att köpa hamburgare på Hungry Jack's och sen pallrade jag mig äntligen ur sängen. Sista kvällen i Melbourne var superhärlig. Vi tog en taxi till Australian Open tennisarenan och kollade runt där litegrann. Sen promenerade vi utmed Yarra River ända in till stan och njöt av naturen och stadsvyerna på vägen. Vi hamnade till slut precis utanför Federation Square, dit vi faktiskt ville gå från första början. Där satt folk samlade i stolar och på marken över hela torget och kollade på tennis på en stor skärm. Torget var kantat av små restauranger, och på en italiensk sådan åt vi vår sista middag i Melbourne. Underbar kväll!

Jag har glömt att skriva det, men på vägen till Australien blev Marcus (eller rättare sagt Liselotte's) resväska spräckt av personalen på någon av flygplatserna. Jag vet Lotta! Haha, vilken otur ni har med den där jäkla väskan :) Men vi fick alltså en sprillans ny Samsonite-väska som ersättning så vi hoppas den passar:

Men nu är vi alltså i Tassie! Amanda har visat oss runt hela Devonport och ett par orter runt omkring. Vi har sett fantastiska vyer över havet och fyren här i Devonport. Vi har kollat på ett bra gym som ligger inom gångavstånd från huset som Marcus tycker är jättebra :) Vi har varit inne i den mest FANTASTISKA affären jag har varit inne i. Innanför dörren möttes man av en flicka i Det var som en labyrint av rum, fullproppade av alla möjliga saker. Det fanns rum överrösta med dockor i alla möjliga storlekar, bebisar, jokrar, Betty Boops och dockor med suspekta djurhuvuden. Det fanns olika rum med golv och väggar täckta av prinsessklänningar, gamla jultomtar, italienska teater-masker och halloweenkostymer. Utanför stod en stor samling grekiska statyer i olika storlekar och lyste vita i solen. Det går inte riktigt att förklara men det kändes överväldigande och nästan lite kusligt.. som att en hysterisk gammal gubbe hade samlat på sig alla dessa saker under åratal, helt manisk, blivit helt tokig. Det var nästan lite obehagligt, men samtidigt kunde jag inte sluta le för det fanns oändligt mycket att titta på och det tog aldrig slut. Rum efter rum fortsatte vi in i huset och tappade bort oss ganska fort. Det var synd att man inte fick ta kort! Man vågade ju inte ens köra en fuling utan blixt eftersom det satt kameror i vartenda hörn..

Under de första dagarna här har vi hunnit träffa Amanda's mamma (som för övrigt ser exakt likadan ut som Amanda!), hennes syster med familj och flera av hennes arbetskamrater. Vi var på en irländsk pub tillsammans och tittade när Amanda's jobbarkompis Bruce spelade på scen tillsammans med sitt rockiga cover-band. Bruce är för övrigt från Sedona, den lilla staden i Arizona vi förälskade oss i när vi var på road trip i USA. Vi drömde oss tillbaka bland röda klippor och kristallklart vatten.

Igår följde vi med Amanda och de tre barnen hon tog hand om för dagen och åkte till ett ställe som heter Tazmazia. Amanda's syster med familj var också med, och tillsammans tappade vi bort oss i alla olika labyrinter och strosade runt i låtsasstaden "Lower Crackpot" (haha) bestående av skojiga miniatyrhus. Marcus och jag sprang oss svettiga när vi försökte hitta en alternativ väg ut från en labyrints inre och irrade runt en stund mellan gröna rundklippta väggar. Vi åt florsockrade pannkakor med glass och hallonsylt innan jag fick i uppdrag att sätta mig bakom ratten på Amanda's bil och köra hem! Man sitter på fel sida i bilen, kör på fel sida, växlar med fel hand och till och med blinkers och vindrutetorkare sitter på motsatt sida! Med det är inte allt som är åt fel håll här i Australien.. Den vänstra rulltrappan går uppåt istället för den högra, om man möter folk på trottoaren går man undan åt vänster, till och med SOLEN rör sig åt andra hållet under dagen!

Snabbt som tusan fick jag i alla fall mitt första jobb som råkade ramla på mig. Idag har jag tagit hand om en underbar 9-månaders baby vid namn Macy och kommer antagligen göra det i alla fall två dagar till. Vi var tillsammans allihop på Turner's Beach och plaskade i små pölar på den saltstänkta stranden och kastade oss i vågorna under en knallblå himmel.

Här får ni en bild på hur hemma den svenska cidern känner sig i australienska spritaffärer hehe:

Nej, nu ska vi iväg och kika på när dvärgpingvinerna intar stranden i skymningen! Jag älskar Tasmanien!