Maskerad, Galopp och Anal-Pussar

Väntar på att mamma ska logga in på Skype så att vi kan byta några ord. Att "byta några ord" brukar för oss ta någon timme, så jag är redo att stanna uppe till i alla fall ett i natt :) Jag befinner mig just nu på ett mysigt hotell i Launceston och lyssnar med ett öra på Amanda och hennes kompis som småpratar i rummet intill. Marcus spelar poker på casinot här bredvid och jag är bara helt tillfreds med allting. De senaste dagarna har varit fyllda av äventyr och fest. Vi lämnade Devonport i onsdags för att gå på horse racing i Tasmanien's näst största stad, ett galopp-race som kallas Launceston Cup. Jag och Amanda gled i varsin vacker klänning och jag satte upp mina lockar med den turkosa hårprydnad jag hade tillverkat ett par veckor innan. Marcus såg som vanligt fantastisk ut i vit skjorta och halmhatt. Hela cupen var fullproppad med otroligt vackra människor! Alla killar var stiliga i skjorta och kavaj, medan tjejerna slog alla rekord med otroliga klänningar och fantasikittlande hattar i sprakande färger. Vi drack några öl under den gassande solen och satsade lite på olika hästar. Vi äter pommes frites i gräset och lyssnar på ett band som spelar musik en bit bort, där publiken plötsligt intog scenen och röjde järnet. Det var en bra dag :)

Vi sov en natt hos Amanda's pappa i Launceston och träffade hennes två rödhåriga bröder som verkade jättetrevliga. Hennes pappa hade en underbar liten Jack Russell-valp som dundrade in på morgonen och lekte hysteriskt i sängen så vi kiknade av skratt.

Sen gav vi oss av mot Hobart! Hobart är den största staden på Tasmanien och det första vi gjorde var att besöka MONA - Museum of Old and New Art. Vi fick berättat för oss att detta museum byggdes av en löjligt rik pokerspelare som ville att alla konstnärer skulle få ställa ut, även de som inte fick ställa ut någon annanstans. Vissa av dessa konstnärer förstår jag att ingen annan ville ha faktiskt.. Jag gillar konstverk och installationer som får en att tänka efter och som lämnar en med en aha-upplevelse i kroppen. De får gärna vara provocerande men dom ska ha en mening! Den enda känslan som fanns kvar i min kropp efter MONA var "illa till mods-het".

Som tur var fick alla Tasmaner komma in gratis på museet och när vi sa att vi var från Devonport trodde de på oss och släppte in oss. Haha, YES! Vi var inne på museet mellan en och två timmar och jag såg ett par installationer och verk som jag tyckte om. Det var ett där konstnärinnan hade ramat in tjugo foton på människohud. På huden hade hon skrivit korta texter. Verket skildrade kvinnovåldet under kriget i Bosnien, och texterna var tankar från tre olika synvinklar: offret, förövaren och familjemedlemmar till offret. Det var väldigt jobbigt att läsa, men mycket snyggt gjort och lämnade mig med ilsken men förundrad känsla.

Andra konstverk jag INTE tyckte om var exempelvis ett som fyllde ett helt rum och när man kom in höll man på att spy. Konstnären hade byggt en bajs-maskin! Maten från cafét ovanför kom ner i maskinen och där tillsattes samma syror och bakterier som i magen. Maten gick igenom pumpar och rör och kom till slut ut som bajskorvar. Hela rummet fullkomligt STANK! Men inte av bajs, utan av spya. De måste ha gjort något fel.. Men det är i alla fall inte konst, tycker jag. Konstnärens anledning till verket var att "alla bajsar och det behöver inte vara något fult". Nä, men det luktar förjäkligt och hör inte hemma på ett museum! Ha den hemma i vardagsrummet om du tycker om den så mycket så kan vi andra slippa kvävas!

Samma konstnär (hör och häpna!) gjorde ett annat verk som jag inte tyckte om, men som däremot fick mig att skratta på mig. Det hängde tio inramade fina papper från olika hotell på en vägg. På pappren fanns röda och rosa pussmunnar, som att någon hade pussat pappret med läppstift. Jag tyckte att det var ganska fint, så jag gick närmare och funderade på om det kanske var en blom-studie, eftersom avtrycken var alldeles för runda för att ha kommit från en mun. Jag stod med ansiktet en decimeter från en av bilderna och studerade den, när jag plötsligt förstod att jag stod och stirrade på ett arselhål!! Konstnären hade smetat läppstift i rumpan och satt sig på pappret! Meningen med detta konstverk var att "läppstiftspussar är väldigt feminint men nu kan killarna också få vara med!". Man slutar aldrig förundras över vad människan gör för att provocera och skapa en reaktion.

Hobart gav oss annat skoj också. Amanda tog med oss på en väldigt amerikaniserad restaurang som heter Hogs Breath (svin-andedräkt!). Vi satt i ett öronbedövande sorl på breda träbänkar och drack varsin öl när vår mat kom in. Vi hade beställt nachos och en enorm stek med curly-fries och majskolv. Så amerikanskt, LOVE IT!

På fredagen packade vi in oss i bilen och körde en timme ner till Port Arthur, en halv-ö söder om Hobart. Där fanns på 1800-talet ett enormt fängelse. Vi fick traska runt på egen hand bland ruiner, kyrkor och återuppbyggda celler. Det var så intressant att få gå in i byggnaderna och man kunde verkligen föreställa sig hur de hade det.

Straffen på den här tiden var väldigt hårda, vi kunde läsa om 17-åriga pojkar som fick 14 års fängelse för att ha stulit ett får till exempel. På den här tiden räknades pojkar sju år och äldre som vuxna, och dömdes därefter. Vid åtta avrättades dem för sitt brott, om det ansågs grovt nog. De värsta brottslingarna samlades här i Port Arthur, till och med pojkar och män från England och Skottland skeppades hit. Utanför fastlandet där fängelset låg, fanns två små öar en bit ut. Den ena samlade man alla pojkar på, ända upp till 17-årsåldern. Här fick de vara isolerade från männen för att inte påverkas negativt. Pojkarna hade det lättare än övriga fångar men bestraffades hårt om de svor, slogs eller gjorde något annat som pojkar gör. Den andra ön heter Isle of the Dead (De Dödas Ö), och där finns 1100 fångar begravda. Ön var extremt liten men lyckades ändå gömma gravstenarna bland alla träd. Det här skulle vara fångarnas sista viloplats, efter ett hektiskt liv. Port Arthur låg otroligt vackert till, omgivet av skog och kantat av vatten och jag kan förstå varför vissa av husen under två olika tillfällen har använts som hotell.

 Vi spenderade ett par nätter på casinot, varav en spårade ur litegrann. Efter att ha tillbringat hela natten nere på casinot med tre grabbar på svensexa, följde vi med dem till hotellrummet ett tag. Där skulle vi göra en repris från filmen Baksmällan, lyfte av ett fönster från gångjärnet och skulle klättra ut på taket. Vi spelade musik på högsta volym så att vakterna irriterat fick knacka på två gånger. Då tyckte vi att det kanske var dags att dra hem och lägga sig innan man råkade i trubbel på riktigt. Jag mådde inte så bra dagen efter när vi redan klockan elva skulle iväg på marknad. Men efter en Aloe Vera- dryck och en stor bakpotatis med allt på, mådde jag lite bättre och njöt av marknaden. Vilken skillnad från alla skräpmarknader i Sverige, där man bara behöver gå tio meter för då har man redan sett allt. Sen upprepas det bara om och om igen. Jag och Marcus köpte med oss presenter hem till alla (kommer inte berätta vad hihi).

Vi har också hunnit med att anordna ett maskerad-party! Eller rättare sagt, man skulle ha en mask på sig, inte en hel kostym. Alla hade jättefina masker och jag drack somriga drinkar hela kvällen. Dagen efter stack jag och Amanda på engelskt te-party hos en kvinna från hennes jobb. Folk hade hattar, blommiga klänningar och handskar där vi satt i hennes enorma, vackra trädgård. Vi drack te ur små rosiga koppar med guldkant och åt snittar med rökt lax och kakor av olika slag. Jag bara älskar hur alla går all-in och inte bangar på lite maskerad!!

Hösten började officiellt förra veckan här, men hemma hör jag att våren har kommit? Om lite mer än en vecka åker jag och Marcus på äventyr upp till Queensland och där ska jag ta dykarcertifikat. Önska mig lycka till! :)

Björnbär och Tasmanska Viner

Det är lördagkväll. Jag kom hem från farmen vid fyra-tiden, fysiskt utmattad och genomblöt av regnet. Det hade fallit oavbrutet som en fin dimma i sju timmar och lämnat mig våt som en dränkt katt. Jag hade missat sms:et på morgonen som berättade att vi inte skulle plocka på grund av regnet idag. Hurtigt gav jag mig ut mot farmen, eftersom regnet inte hade nått mig och Devonport än. Tappert gav jag mig in bland björnbärsbuskarna men det tog bara fem minuter innan jag var blöt ända in på skinnet. Buskarna var täckta av en hel natts regn och varenda rörelse jag gjorde bland dem släppte lös en kaskad av droppar. Efter tre timmar tog jag mig huttrande tillbaks till chefens hus och träffade hans filippinska fru Juliet utanför. Hon tittade förvånat på mig och undrade varför jag hade kommit. Klart jag kommer, det är ju bara lite regn.. Juliet och hennes man Brett satte mig ner vid brasan och gav mig nya torra kläder. Ett fat med pannkakor och hallonsylt placerades bredvid mig och en kopp te stacks bestämt i min hand. Jag fick frågan om jag ville ha betalt på en gång så jag kunde åka hem igen. Jag tittade på dem och blinkade. Men.. jag tänkte bara bli torr och sen börja att plocka jordgubbar. De skrattade och räckte mig ett par gummistövlar. Jag nöjde mig inte förrän jag hade 900 spänn i handen. Det påminner mig lite om när jag bestämde mig för att lära mig åka snowboard. Mamma stod oroligt i slutet av backen och väntade i 45 min när min blåslagna figur äntligen visade sig. Lina och Jim hade tumlat ner på varsin snowboard en kvart innan mig och gråtit och svurit om vartannat. Mamma tyckte jag skulle följa deras exempel att ta en paus med några smarriga pannkakor, men jag slet av mig brädan och tog den under armen. ”Jag ska upp igen.” Idag kan jag åka snowboard. Kul förresten att båda berättelserna hade pannkakor med i bilden :D

Väl hemma från farmen upptäckte jag att min högra stackars hand hade svullnat upp så att knogarna inte syntes längre. Jäkla nässelfeber.. Konstigt sätt att visa sig på dock, jag har aldrig svullnat upp på det där viset. Jag gled ner in ett skumbad med ett glas vin, läste ett kapitel i en bok om australiensiska mysterier genom tiderna. Amanda pulade i köket med en helstekt kyckling i ugn, som fick sällskap av morötter, brysselkål och majskolvar. Vilken brakmiddag! Marcus och jag dök ut i trädgården och länsade myntabusken på de mest späda bladen. Tillsammans med lite krossad is och vodka fick vi varsin härlig mojito.

Det har ju hänt så mycket sen jag skrev sist att jag inte vet vart jag ska börja. Vi tog en tre timmars biltur till Cradle Mountain National Park för ett par veckor sen. Nedanför det massiva berget låg Dove Lake med sitt mörka glittrande vatten. Vi traskade runt hela sjön, balanserandes på spångar över stenar och spännande träsk. Hela promenaden tog nästan två timmar och gav oss en rejäl dos av frisk luft och vacker natur. 

 Vid ingången till nationalparken låg ett litet museum vars huvudsakliga utställning handlade om den tasmanska tigern, eller pungvargen som den heter på svenska. Ett otroligt djur, med kropp som en hund, ränder som en tiger över ryggen och pung som en känguru. Den absolut sista tigern dog i fångenskap så sent som 1936. Man tycker att människan borde ha utvecklat någon form av hjärna tills dess och sett till att detta fantastiska djur fick frodas. Men istället jagade man dem och slaktade dem en efter en, tills den sista vilda tigern sköts 1930. Äckligt. 

Till något trevligare! För en vecka sen tog jag, Marcus och Amanda bilen till Launceston för att gå på festival. Launceston är Tasmaniens näst största stad och ligger en timme bort. Det regnade när vi kom dit och allt vi hade var ett trasigt, slokande paraply. Amanda hade tagit med det hem som ett minne från Saratoga i USA, där hon bodde som au pair. Men vid ett extremt oväder en vecka innan som piskade oss sönder och samman vid Devonport’s kustlinje slets paraplyet sönder i mina händer. Marcus hade redan lämnat mig och kastat sig in i bilen med Amanda och ensam stod jag kvar att trotsa vädrets makter! Jag var tvungen att fälla ihop paraplyet och öppna bakluckan samtidigt, en uppgift som inte är alldeles lätt när vinden river ditt hår och puttar din kropp som besatt. Jag tjöt av skratt, detsamma gjorde Amanda och Marcus i tryggheten inifrån bilen. Jag slet upp passagerardörren och slängde mig in i bilen, bara för att kvida av skratt när jag fick syn på Amanda. Hon såg ut som en dränkt katt och plirade leende på mig bakom sina regndroppstäckta glasögon. 

 

Det här blev ett långt sidospår, men det var i alla fall så paraplyet gick sönder. Men nu var vi på en festival i Launceston och kastade ganska snart Amanda’s älskade paraply i en soptunna. Efter att ha provat tasmanska viner i tjugo olika stånd, ätit friterade champinjoner och nachos, slog vi oss ner vid ett bord under ett träd. Amanda tog dit tre av sina gamla jobbarkompisar, som visade sig vara hur härliga som helst! De hade jobbat tillsammans på färjan som går mellen Tasmanien och Australien, ett fartyg som för övrigt är köpt från Finland :) Vinglasen blev snart till flaskor och crêpsen varvades med bakad potatis, vi skrattade ända tills en vakt fick be oss att gå när hela festivalen hade stängt. 

Andra saker vi har gjort är att provsmaka olika tasmanska ostar, något som vi alla uppskattade enormt. Förutom någorlunda vanliga smaker som Bush Pepper och Smoked Cheddar fanns där Lavendel och Wasabi. Annorlunda. Men som de flesta vet dras jag till det som är annorlunda :P Vi träffade två kakaduor i en bur utanför en bensinmack som visslade efter oss och gång på gång sa ”Hello?” När vi pratade med dem en stund utbrast den ena ”Polly wants a cracker.” Jag skrattade så jag nästan dog. Åh, vad klyschigt! Plötsligt härmade fågeln mitt gälla skratt. Vad tusan! Är det så jag låter? Herregud, haha..

Jag har varit på mitt första sex-party förresten! Amanda berättade att hela hennes jobb skulle på en fest i lördags och att vi skulle dit. Hon berättade att de skulle ha ett sex-party först så att vi kunde sluta upp senare. Jag brast ut i ett leende och berättade att jag aldrig hade varit på ett sex-party förut och att hon helt enkelt måste låta mig gå. Stackars Amanda bet ihop och tog oss dit. Efter en visning av olika vibratorer och hjälpmedel, några pinsamma lekar och massor av skratt fick vi ta del av enormt god australiensk plockmat. Små korvar inrullade i smördeg, minimala köttfärspajer och ugnsrostat bröd med pizza-topping. Kvällen blev inte så långlivad för mig som längtade efter att kasta mig i säng. När en av tanterna drog på sig en vuxenblöja och traskade runt kände vi att det kanske var dags att dra i alla fall haha :D Marcus kände sig lite smått obekväm men undersökte duktig både dildos och kamasutra-kort:

Nu ska jag sluta, men vill berätta en sista sak: Jag har fått ett jobb till! På ett hotell en halvtimmes promenad från Amanda’s hus där jag kommer att jobba som servitris och kanske bartender. Måste bara skaffa en bartender-licens först. Det löser sig fint, ser ni!

Älskar er alla!

Australia Day, Kangaroos and Tasmanian Devils

Ännu en fantastisk vecka har passerat och jag har fallit pladask för Tasmanien. Förra veckan fick vi vara med och fira Australia Day, Australiens nationaldag som firas varje år den 26:e januari. Vi samlades på Bluff Beach för en äkta australiensk BBQ! Vi drack Chang, kastade amerikansk fotboll i havet, lyssnade på musiken som spelade på scenen längre ner och grillade en underbar lunch. Vi hade slängt ihop en fransk potatissallad och en grekisk tzatziki som fick sällskap av grillat kött och kycklingspett på tallriken. Vänta nu.. thailändsk öl, amerikansk fotboll, fransk potatissallad, grekisk tzatziki.. Det var kanske inte en äkta australiensk barbeque ändå! :D

Innan stranden passade vi på att åka till parken Bell's Parade för att kolla på iller-racing. Haha, det var det mest underliga jag har sett! Marcus önskade såklart att man skulle kunna satsa pengar på dom små djuren, men så avancerat var det inte. Istället tog vi med honom över floden och lät honom delta i sheaf tossing. Med hjälp av en högaffel skulle man kasta en tung tygsäck över en ribba som höjdes mer och mer. När vi gick därifrån hade Marcus fått en ordentlig publik och min duktiga man ledde hela tävlingen!

För ett par dagar sen tog Amanda med oss till Wing's Wildlife Park. Vad jag önskar att vi kunde ha ett zoo som detta i Sverige! Det fanns ett par vanliga djur där, som getter och änder. En get höll på att skrämma livet ur oss förresten! Man fick köpa små påsar med djurmat så att man skulle kunna mata djuren. Det visste såklart denna get från helvetet. Han fick syn på oss uppifrån kullen och rusade mot oss med sina stora horn och galna blick. Vi trodde vi stod i säkerhet på andra sidan staketet men blev lite oroliga när han närmade sig i full fart utan att sakta ner. Han dundrade in i staketet med knäna först och slängde huvudet över kanten för att sträcka sig efter maten. Vi skrattade allihop nervöst och vågade inte gå fram till demon-geten. Då svängde han ena benet över kanten på staketet och hotade med att hoppa över om vi inte skärpte till oss. Aaaahhhh! Vi skyndade oss därifrån och hoppades att han inte skulle sätta sina planer i verket.

Jag fick se svarta svanar för första gången i mitt liv och de var lika vackra som jag trodde att de skulle vara! En liten apa stack ut sin gulliga hand genom stängslet och jag lyckades mata honom. Jag kände på hans lilla människoliknande hand som hade fingeravtryck och naglar precis som vi :) Vi hade turen att se två koalor som faktiskt rörde på sig och klättrade runt på en gren. Det är inte ofta man ser dem röra på sig, de latmaskarna.

Det var två händelser i parken som jag kommer att minnas för alltid. Det ena var när vi hade turen att se de tasmanska djävularna bli matade av personalen. När vi kom fram till inhägnaden möttes vi av skylten "Beware! This animal may bite!" Jag har aldrig sett ett likande djur.. en blandning mellan en hund och en liten svartbjörn som ger ifrån sig ett hotfullt, sjukt väsande. De är extremt aggressiva mot varandra vid matdags och när personalen höll fram ett litet känguruben över kanten var kampen igång. Alla tre djävularna kastade sig på benet och slet i det från alla håll under en kakofoni av morrande och väsande läten. Personalen lyfte upp benet i luften och djävularna hängde kvar i köttet med låsta käkar. När de äntligen fick full tillgång till benet tog det inte ens tio minuter innan HELA benet, inklusive skelett och päls, var slukat av de aggressiva små djuren. Skulle inte vilja möta en sådan i skogen!

Den andra upplevelsen var när vi fick gå in i en inhägnad och omge oss med livs levande kängurur! Först var jag rädd, eftersom det inte fanns någon personal inom synhåll och det enda som tillät oss gå in var en liten skylt där det stod "Animal Walk". Amanda låste upp grinden och gick in. Man såg hur kängururna spanade på oss och jag måste säga att det kändes oroande. Jag visste ju inte säkert om man verkligen fick gå in där, och dom kan ju faktiskt vara riktigt farliga! Det visade sig att de var helt underbara, åt fint från handen och lät oss klappa dem och hålla dem i handen. Jag fick se en liten känguru-unge (här kallad en Joey) hoppa mot sin mamma och dyka in  i hennes pung, som smidigt sträcktes ut till enorm storlek. En annan mamma hade också en unge i pungen, men eftersom denna unge var större fick benen inte riktigt plats. De stack ut ur pungen och såg ut som någon grotesk alien som försökte bryta sig ut. Kängurur har förresten bara en enda stor mitten-tå på sina bakben och det ser jätteroligt ut!
Plötsligt, som att de blev rädda för någon hoppade allihop iväg över fältet och lämnade oss ensamma kvar. Det var magnifikt att se dom studsa iväg på sina starka bakben och se dom försvinna i gräset. Fantastiska djur och underbar upplevelse!

Nu har ett annat litet jobb ramlat på mig. I söndags befann jag mig ute på ett fält bland kossor och traktorer i strålande sol och plockade jordgubbar. Kan låta ganska idylliskt, men jag fick snällt samsas med både grodor, flugor och spindlar bland jordgubbsplantorna. Plötsligt fick jag ett telefonsamtal från pappa, som lyste upp min dag :) Efter ett litet missförstånd där jag råkade kalla pappa för "älskling" eftersom jag trodde det var Marcus som ringde, hade vi ett långt mysigt samtal. Pappa tyckte det lät härligt med jordgubbsplockning, men jag lovade att det var rätt tufft i värmen, speciellt eftersom jag gjorde knäböj i sju timmar i sträck! Jag har nu haft den sjukaste träningsvärken jag nånsin haft, three days and counting :P Men jag gick därifrån med 735 kronor på fickan så det var ganska bra betalt för ett träningspass!


Berättar mer snart :) Puss!

Sista i Melbourne och första i Tassie

Vi har äntligen anlänt i Tasmanien. När jag vaknade vid tio i förrgår morse i Amanda's hus i den lilla hamnstaden Devonport, tog jag på mig mina rutiga pyjamasbyxor och klev ut på altanen. Solen sken, en svag bris rufsade om mitt hår, fåglarna kvittrade och jag kunde höra en gräsklippare en bit bort. Svensk sommar i ett nötskal! Jag kände mig så hemma och slog mig mig ner i en stol för att njuta av den ljumma vinden och dofterna. Helt otroligt. Vi är äntligen här!! Jag har fått träffa Amanda efter mer än ett år, på andra sidan jordklotet, i hennes lilla fristående hus med två sovrum och en mysig liten trädgård. Rabatterna fyllda av midjehöga buskar med lavendel, mynta och rosmarin. Är det verkligen sant?

Vi missade planet när vi skulle flyga till Tassie, dels på grund av att vi lämnade hotellet för sent, men vi har också massor av trafik att skylla på. Vår buss fick ta en lång omväg för att ens komma till flygplatsen. Väl där fick vi springa för glatta livet mot incheckning, men den hann stänga precis. Svettiga och irriterade fick vi boka om flyget till 21.00 istället för 16.35 och betala 120 dollar. Jag ringde Amanda så fort jag kunde, för jag visste att hon hade påbörjat den en timmes långa bilresan till Launceston flygplats där vi skulle landa. Amanda hade då kommit halvvägs och det var inte direkt någon idé att vända om. Som tur är har hon sin pappa i Launceston och kunde spendera kvällen hos honom. Då kände jag mig lugnare och kunde se fram emot fyra härliga timmar på flygplatsen ;) Jag blir tokig..

Tio minuter innan vi skulle boarda skriver jag ett sms till Amanda och säger att hon ska hålla tummarna för att ingenting annat dyker upp. Ha...ha...ha... Sekunden efter ropar de ut i högtalarna att flygningen kommer att bli två timmar försenad. Men bra! Halv tolv på natten får vi ÄNTLIGEN flyga till Tasmanien och träffa Amanda. Vi var inte i säng förrän vid tre på natten, efter en australiensk rödbets-burgare på McDonald's, en rundtur i huset och massor av prat.

De sista dagarna i Melbourne var de bästa, enligt mig i alla fall. Förutom att jag fortfarande är bränd kring bikinilinjen och faktiskt har fått hemska soleksem och därför inte kunde vara i solen, njöt vi av vädret de sista dagarna. Mellan 30 och 35 grader, med fläktande vindar. Två dagar innan vi skulle åka bjöd Marcus mig på min utlovade 25-årsmiddag i Melbourne. Vi gick på en fin restaurang utanför casinot, med utsikt över den glittrande floden. Där delade vi på bruschetta till förrätt, jag fick äta skaldjurs-risotto och dricka vitt vin, underbart! Till efterrätt köpte vi med oss en cookies and cream cheescake och slog oss ner vid floden. Ett gäng måsar svärmade runt oss, slogs och bråkade med varandra om våra cheescake-rester.

Vi stack till en liten bar med namnet U-bar. Den ligger på vägen mellan vårt hotell och casinot, och vi ville alltid gå in där men vågade inte. Den hörde till ett hostel och det var alltid fullpackat med folk därinne och musiken pumpade. Men nu vågade vi oss in trots alla högljudda människor som hängde utanför och träffade en 70-årig gubbe därinne som dansade järnet och hade jättekul. Vilken härlig snubbe! :D

Vi bowlade, spelade vårt favoritspel Big Buck Hunter och spenderade hela natten på casinot. Dagen efter mådde man väl kanske inte helt ok.. Marcus var snäll nog att köpa hamburgare på Hungry Jack's och sen pallrade jag mig äntligen ur sängen. Sista kvällen i Melbourne var superhärlig. Vi tog en taxi till Australian Open tennisarenan och kollade runt där litegrann. Sen promenerade vi utmed Yarra River ända in till stan och njöt av naturen och stadsvyerna på vägen. Vi hamnade till slut precis utanför Federation Square, dit vi faktiskt ville gå från första början. Där satt folk samlade i stolar och på marken över hela torget och kollade på tennis på en stor skärm. Torget var kantat av små restauranger, och på en italiensk sådan åt vi vår sista middag i Melbourne. Underbar kväll!

Jag har glömt att skriva det, men på vägen till Australien blev Marcus (eller rättare sagt Liselotte's) resväska spräckt av personalen på någon av flygplatserna. Jag vet Lotta! Haha, vilken otur ni har med den där jäkla väskan :) Men vi fick alltså en sprillans ny Samsonite-väska som ersättning så vi hoppas den passar:

Men nu är vi alltså i Tassie! Amanda har visat oss runt hela Devonport och ett par orter runt omkring. Vi har sett fantastiska vyer över havet och fyren här i Devonport. Vi har kollat på ett bra gym som ligger inom gångavstånd från huset som Marcus tycker är jättebra :) Vi har varit inne i den mest FANTASTISKA affären jag har varit inne i. Innanför dörren möttes man av en flicka i Det var som en labyrint av rum, fullproppade av alla möjliga saker. Det fanns rum överrösta med dockor i alla möjliga storlekar, bebisar, jokrar, Betty Boops och dockor med suspekta djurhuvuden. Det fanns olika rum med golv och väggar täckta av prinsessklänningar, gamla jultomtar, italienska teater-masker och halloweenkostymer. Utanför stod en stor samling grekiska statyer i olika storlekar och lyste vita i solen. Det går inte riktigt att förklara men det kändes överväldigande och nästan lite kusligt.. som att en hysterisk gammal gubbe hade samlat på sig alla dessa saker under åratal, helt manisk, blivit helt tokig. Det var nästan lite obehagligt, men samtidigt kunde jag inte sluta le för det fanns oändligt mycket att titta på och det tog aldrig slut. Rum efter rum fortsatte vi in i huset och tappade bort oss ganska fort. Det var synd att man inte fick ta kort! Man vågade ju inte ens köra en fuling utan blixt eftersom det satt kameror i vartenda hörn..

Under de första dagarna här har vi hunnit träffa Amanda's mamma (som för övrigt ser exakt likadan ut som Amanda!), hennes syster med familj och flera av hennes arbetskamrater. Vi var på en irländsk pub tillsammans och tittade när Amanda's jobbarkompis Bruce spelade på scen tillsammans med sitt rockiga cover-band. Bruce är för övrigt från Sedona, den lilla staden i Arizona vi förälskade oss i när vi var på road trip i USA. Vi drömde oss tillbaka bland röda klippor och kristallklart vatten.

Igår följde vi med Amanda och de tre barnen hon tog hand om för dagen och åkte till ett ställe som heter Tazmazia. Amanda's syster med familj var också med, och tillsammans tappade vi bort oss i alla olika labyrinter och strosade runt i låtsasstaden "Lower Crackpot" (haha) bestående av skojiga miniatyrhus. Marcus och jag sprang oss svettiga när vi försökte hitta en alternativ väg ut från en labyrints inre och irrade runt en stund mellan gröna rundklippta väggar. Vi åt florsockrade pannkakor med glass och hallonsylt innan jag fick i uppdrag att sätta mig bakom ratten på Amanda's bil och köra hem! Man sitter på fel sida i bilen, kör på fel sida, växlar med fel hand och till och med blinkers och vindrutetorkare sitter på motsatt sida! Med det är inte allt som är åt fel håll här i Australien.. Den vänstra rulltrappan går uppåt istället för den högra, om man möter folk på trottoaren går man undan åt vänster, till och med SOLEN rör sig åt andra hållet under dagen!

Snabbt som tusan fick jag i alla fall mitt första jobb som råkade ramla på mig. Idag har jag tagit hand om en underbar 9-månaders baby vid namn Macy och kommer antagligen göra det i alla fall två dagar till. Vi var tillsammans allihop på Turner's Beach och plaskade i små pölar på den saltstänkta stranden och kastade oss i vågorna under en knallblå himmel.

Här får ni en bild på hur hemma den svenska cidern känner sig i australienska spritaffärer hehe:

Nej, nu ska vi iväg och kika på när dvärgpingvinerna intar stranden i skymningen! Jag älskar Tasmanien!

Urspårning och nedvarvning

Klockan är bara sju på morgonen, men solen kikar in mellan persiennerna och påminner mig om det strålande vädret igår. Hittills har vi fått stå ut med rätt labila dagar. Regn, solglimtar, men framför allt: en sjukt ihållande VIND!! Och som jag avskyr när det blåser.. Jag och Lina har sagt det nån gång, att "det får hellre regna än att blåsa hela tiden!" Så vädret här i Melbourne har inte varit någon höjdare, tills igår. Då sprack det eviga molntäcket upp och lät solen gassa. Blåste gjorde det såklart fortfarande, men det var mest skönt med lite fläktande vindar. Idag kommer det att bli ännu varmare, uppåt 32 grader har dom lovat :)

Vi tog en spårvagn till St Kilda Beach igår. Det var första gången vi besökte stranden och vi visste väl inte riktigt vad vi förväntade oss. Det blåste och blåste, sanden klibbade överallt och massa ungar lekte precis där vi var hela tiden. ARGH! Sen hittade vi en fin liten gräsplätt, gömd bakom en kulle. Där slog vi oss ner och njöt av att vinden äntligen avtog och vi kunde känna hur varmt det var. Vi kände oss som riktiga turister, där vi satt med vår solfaktor 30-kräm och smetade på varandra. Ingen annan smorde ju in sig ett dugg. Ändå sitter man här med blossande lår och rygg idag.. Hur kommer det sig? Till och med Marcus hettande rygg ser likadan ut idag som igår, och det är inte ofta. Det är fel på ozon-lagret!

Vi hade en otrolig urspårning för ett par dagar sen. Vi råkade somna vid 14.00 och vaknade strax före 23.00 på kvällen. Vi blev helt tokiga på varandra och oss själva, som hade tillåtit oss själva att somna på dagen igen. Då bestämde vi oss för att vara vakna 24 timmar. Och det var vi också.. Vi stack till casinot och tillbringade 20 timmar därinne. Vi drack flera flaskor mousserande, varav en som vi smugglade upp till en annan våning fast man inte fick. Förbi två vakter med en hel isfylld plåthink. Snyggt! Vi har även druckit Vodka Mother (energidrycken här i Australien), vilket jag tycker är ett helt hysteriskt namn! :) Jag lärde mig spela poker, Marcus lärde sig spela craps. Båda mina böcker The Alchemist och The Question Book, som jag släpade med mig, ledde till heta diskussioner. Jag ställde en av de ansvariga en fråga: "Vad är ditt kvinnligaste drag?" Utan att blinka svarar den runda lilla mannen: "My man-boobs." Hela bordet brast ut i ett gapskratt.

Vi åt mat flera gånger, pratade med massor av människor och hade verkligen kul. Det var lite overkligt att när vi nästan ett dygn senare gick ut därifrån, när casino-personalen hade bytts ut två gånger under dygnet och solen var på väg ner, mötte folk i kostym som var på väg hem från jobbet. Men vi skulle ta en drink på The Monkey Bar, för där jobbar min kompis Joel från min tid på Öland. Det fanns två Monkey Bar i Melbourne om man tittar på Google. En i stan och en strax utanför. Vi ragglade iväg till den närmaste, men det visade sig vara en litet japanskt mat-hak. Vi frågade efter Joel, men fick svaret att senast en svensk jobbade där var tio år sen. Så vi åt curry istället och prutade på thailändsk öl. Men jag var fast besluten att hitta det här Monkey Bar, så vi tog reda på adressen till det andra stället. Hoppade in i en taxi och stack dit. Vi hamnade ute i en skum förort, där stället vi hade adressen till var igenbommat och täckt av graffiti. Det var dags att åka hem. Vi stupade i säng 24 timmar efter att vi lämnat rummet. 

Men efter det har vi hunnit göra massor av andra saker! Vi har strosat runt på en outlet nere i hamnen och kika på lite kläder. I mitten av allt låg ett litet petting-zoo där vi såklart gick in och gosade med lite djurbebisar. Vi har tagit en gratis sightseeing-buss runt stan och även kikat på Melbourne's lilla China Town.

Vi har varit på Queen Victoria Market, som är Melbourne's största marknad. Tusentals stånd med frukt, kläder och prylar trängdes under ett enormt tält. Efter att vi var där tog vi oss ner i en djuraffärs källare och undersökte vilka djur som fanns där. Alla skorpioner, äckliga larver och spindlar ledde faktiskt till att jag hade en fruktansvärd mardröm den natten! Jag drömde att man kunde köpa olika äckliga djur, som oavsett vad man gjorde mot dem aldrig dog. Men det värsta var att de skulle JAGA dig hela tiden! Jag antar att det var menat att man skulle få en adrenalin-kick, som under en skräckfilm. Jag vaknade helt svettig efter att ha haft en stor spindel efter mig, som jag slog sönder gång på gång, som bara reste sig och började jaga mig igen. Usch.. :( Jag och mina drömmar, va?

I förrgår var vi på bio på Melbourne Central, det stora shoppingcentrumet här i stan. Vi såg filmen Hugo i 3D, vilket vi fick betala 150 kr var för. Sen tillkom en hundring till för en popcorn och en Sprite. Jag blev ju för tusan ruinerad! Sen var ju filmen inte bra heller, så jag skulle inte rekommendera den.

På vägen hem stötte vi på några små gulliga varelser som jag inte vet vad de heter. De var väldigt söta i alla fall, men den här hade tappat ett öga och var inte lika söt längre haha

En skakig början

Nu är jag äntligen tillräckligt klar i huvudet för att sätta mig ner och sammanfatta de senaste fem dagarna! Marcus är på Crown Casino här i Melbourne för tillfället medan jag valde att stanna hemma på hotellrummet och mysa lite den här tisdag-kvällen :)

Vår resa till Australien började väldigt bra (i alla fall medan vi fortfarande var kvar på Arlanda). Först fick vi sällskap av mamma och Lina, som var med och åt lite middag på Sky City. Precis när vi hade vinkat av dem och de försvann i hissen på väg ner till parkeringen ringde pappas flickvän Sara. Då var det deras tur att hålla oss sällskap en stund :) De hann knappt gå förrän Johan Gravert dök upp i sin snygga hatt och förgyllde vår tillvaro den sista halvtimmen. Det var fyra trevliga timmar på Arlanda!

Sen började problemen.. Det visade sig att vårt plan till London var försenat en och en halv timme, vilket resulterade i att vi skulle missa planet till Hong Kong. Vi fann oss själva i ett dilemma och dividerade fram och tillbaka: stanna kvar i Sverige och sova hos mamma eller ta oss till London och förhoppningsvis få en hotellnatt? Vi bestämde oss för att hoppa på det försenade planet eftersom vi då i alla fall skulle vara på väg! Och mitt nyårslöfte är tydligt: Ta vara på varenda liten dag i Australien och njut av den till fullo! Det inkluderar ju såklart även resan dit, så ingenting skulle få förstöra för mig!

Efter att hårt ha kramat Marcus svettiga händer och hållit om hans stressade kropp under starten, kunde vi äntligen luta oss tillbaka med en GT och se fram emot resan. Väl framme i London fick vi mycket väl checka in på hotell, men fick den irriterande nyheten att vårt plan till Hong Kong inte skulle lyfta förrän 22.05 nästa dag! Men.. inget ska få förstöra min semester!

Efter en snurrig busstur var vi framme på hotellet. Jag kröp ner i sängen och beställde middag till rummet, vilket British Airways bjöd på som plåster på såren.  Men jag kan ju inte säga att man behövde något plåster direkt, när man låg nerkurad mellan rena lakan i en stor säng, med middag serverad och en fin pojkvän som överraskade med en härlig Bulmers cider. Även frukost och lunch ingick dagen efter, så vi gjorde knappt nåt annat än att äta och mysa i sängen. Vi fick ha hotellrummet ända till kl 19.00 och den enda gången vi gick utomhus var när vi tog en långpromenad. Efter att ha matat ett underbart kallblod i en hage, tappade vi bort oss i ett villaområde och sen fick jag nässelfeber på halsen så då var det dags att gå hem :)

Resan från London till Melbourne var den underligaste resan jag har varit med om. Flygningen från London till Hong Kong tar hela tolv timmar. Vi tog varsin sömntablett för att verkligen kunna sova ordentligt, och vi sov i tio timmar i sträck! Vi höll oss vakna till middagen och vaknade precis innan frukost. Efter ett snabbt byte av plan i Hong Kong skulle vi flyga ytterligare nio timmar till Melbourne. Vi hade somnat redan innan planet lyfte och när vi vaknade med ett ryck av accelerationen famlade Marcus efter min hand, sen sov vi igen. I sex timmar..

Vi kom fram till hotellet på morgonen och hade hela dagen på oss. Våra huvudet var mos av all konstig sömn och kropparna stela av allt sittande. Det regnade i Melbourne, men samma sekund som det slutade tog vi en promenad upp mot centrum och tittade runt lite. Vi orkade inte hålla skenet uppe länge, utan stupade i säng vid 15.00 och kom inte upp förrän 19.30. Vi fick såklart en smärre chock av att vi kunde sova IGEN.

Vi gjorde oss i ordning och gav oss av för att utforska casinot. Allt kändes upp och ner och helt overkligt i huvudet. Efter en promenad på tio minuter var vi framme och såg Crown Casino torna upp sig framför oss med sitt överdådiga blinkande. Av någon anledning får jag en speciell känsla i kroppen när jag kliver in i lyxen och hör alla plingande maskiner. Upprymd. Förväntansfull.

Vi gick inte förrän klockan tre på natten.

Redan 8.40 nästa morgon blev jag väckt av Marcus och vi drog ut på en joggingtur. Vi sprang ner till Yarra River och följde den bort till den botaniska trädgården. En enorm oas bland Melbournes skyskrapor, med otaliga blommor, träd och lusthus. Fantastiskt!

Efter lite träning i gymmet på hotellet slocknade vi igen och vaknade inte förrän 21.00!! Nu började man på allvar undra hur det var med kroppen egentligen, jag som aldrig kan sova på dagarna! Det bar av till casinot igen och när Marcus spelade poker beställde jag in en flaska mousserande och slog mig ner i en soffa. Där fördjupade jag mig i min nya favoritbok: The Question Book. Man får svara på frågor om sitt eget liv. Enkla, svåra, nästintill omöjliga. Den enda regeln är att man MÅSTE svara ärligt. Jag gräver djupt inom mig själv för att hitta svar på frågor jag aldrig nånsin ställt. Efter alla 600 frågor kommer jag att ha vänt ut och in på hela mig själv och mitt liv. Sen ska jag köpa en likadan bok och göra om samma sak om 25 år. Undrar var man befinner sig då? Jag kan tänka mig att man har glömt bort saker som känns viktiga nu, men förstått att saker man tog för givet egentligen är det viktigaste av allt..

Av någon outgrundlig anledning var vi tvungna att vakna halv nio imorse igen! Ner till gymmet. Cykling, löpning, simning. En skön bastu, sen ut på stan. Vi skaffade australiensiska sim-kort och bankkonton. Killen på banken var så sjukt lik Turk i Scrubs att jag knappt kunde koncentrera mig! :) Nu är det bara ett skattenummer som behövs, så kommer vi att vara helt klara för att söka jobb!

Jag återkommer snart och då kommer det att vara mindre sova och mer att berätta ;) Förresten har jag sån sjuk träningsvärk i benen att jag knappt kan röra mig! Love it!