Två regniga veckor i Cairns

Vi bestämde oss för att åka till Cairns, en stad vid kusten långt norrut på Australiens östra kust. Där uppe skulle vi spendera två veckor i strålande solsken eftersom det området är känt för att ha det bästa vädret i Australien. De som känner mig vet antagligen att INGENTING är som det ska när jag reser. Åker jag till Thailand under högsäsong regnar det varje dag, ska jag besöka vattenfall på Teneriffa är det snustorrt och ingenting att se, längtar jag efter en vit vinter i Boston får vi den mildaste på åratal och så vidare. Så jag kan ju säga att det inte var någon överraskning att det ösregnade när vi klev av planet i Cairns. Värmen och fukten slog emot oss som en vägg och vi fick lyssna på regnets trummande på busstaket på vägen till hotellet. Typiskt..

Föga anade jag att det skulle regna tio dagar i sträck. Varje dag. Nästan hela dagarna. Vill ni tycka synd om mig nu så behöver ni inte det. För jag hade en härlig semester ändå. Vi fick ett fint, fräscht hotellrum med utsikt över den fina poolen. Det var 30 grader varmt varje dag, även på natten, och vi kunde sitta ute på balkongen i linne och spela kort även om regnet vräkte ner utanför. De få gånger molntäcket sprack upp i en halvtimme sprang vi ner till poolen och plaskade runt med en öl vid kanten och solbrillorna på. Marcus höll på att ta livet av sig när han ett par gånger klättrade upp på närliggande tak och balkonger och kastade sig i poolen därifrån. Något säger mig att detta inte är något nytt beteende :)

Första dagen vi gick in mot stan möttes vi att ett öronbedövande tjattrande precis innan centrum. Vi trodde att det var fåglar som hade invaderat träden till vänster om oss, men när vi kom närmare insåg vi att de snattrande varelserna faktiskt var fladdermöss! Eller inte fladdermöss egentligen, utan enorma flyghundar med rödbrun päls i nacken och kolsvarta läderaktiga vingar. De hängde i klasar i träden, hundratals svarta kroppar mot de gröna bladen. Vid skymningen varje kväll, som om man tryckte på en knapp, sträckte de ut sina vingar och lyfte från trädkronorna. Flera gånger satt jag tyst och iakttog hur de tog över den mörknande himlen, som hundratals svarta korpar på jakt.

Vi hade turen att fira St Patrick's Day i Cairns också. Vi bestämde oss för att göra en 12 på 12. Tolv öl på tolv olika pubar på tolv timmar. Vi började klockan tolv på dagen och arbetade oss runt på krogarna i Cairns. Ganska snart kom vi överens om att en öl i timmen är lite segt och ville gärna dra på lite mer, men vi höll fast vid vår ursprungliga plan :) Efter fjärde ölen sprang vi in i samma irländare vi hade bytt några ord med i mataffären några timmar tidigare. Där hade vi stått vid bakhyllan i butiken och spanat efter grön karamellfärg allihop. Han följde glatt med oss till casinot för vår femte öl och sen fick han äran att ta både sjätte och sjunde med oss. Ni kanske tycker som vi att han är fruktansvärt lik Zach Galifianakis från Baksmällan? Vem är vem, kan man fråga sig :)

Här lägger jag också upp några bilder på våra olika öl under dagen. Våra fingrar låter dig gissa vilken vi dricker för tillfället ;)

 

Men den största anledningen till att vi åkte upp till norra Queensland var att det är där Stora Barriärrevet ligger. En av mina drömmar har länge varit att ta dykarcertificat och nu satte jag äntligen mina planer i verket! En fyra dagar lång kurs med teori, poolövningar och till sist fick vi kasta oss i havet utanför Australiens kust. De första fyra dyken fick jag göra med min instruktör som visade oss runt i revet men som också såg till att vi gjorde de sista nödvändiga övningarna. De övningar som jag tyckte minst om handlade om att antingen fylla cyklopet med vatten eller att ta av sig cyklopet helt och sen sätta på sig det igen. Eftersom jag har linser var jag tvungen att blunda under tiden, vilket gjorde allting lite svårare. Man ska sen få ut allt vatten ur cyklopet genom att luta huvudet bakåt och blåsa ut luft genom näsan. Men jag råkade andas in lite saltvatten i näsan, och så började jag att hosta lite, och så kom jag på att jag hade tio meter vatten över mig.. men sen klarade jag det. Så jag blev till sist certifierad som en Open Water Diver, men blev sugen på att ta bland annat en Underwater Photography Course. Spännande!!

Under de två veckorna i Cairns har vi träffat massor av trevliga människor, ätit massor av god mat, druckit en massa öl, kramat en koala, badat, bränt oss, shoppat sjukt mycket presenter och mycket annat skoj.

 

 Sista dagen i Cairns hyrde vi en bil och skulle ta oss norrut utmed kusten till en hamnstad kallad Port Douglas. Vi skulle även passa på att se regnskogsområdet i Daintree och ett annat vackert ställe som heter Cape Tribulation. Tror ni inte att det bestämde sig för att fullkomligt vräka ner just den dagen? Så mycket att ett jordskred täckte den enda vägen dit och vi fick vända om? Jo, såklart! Jag höll på att flippa ur, men Marcus tog det lugnt, tittade på kartan och hittade ett vattenfall vid namn Barron Falls uppe i bergen. Mitt i regnperioden måste ju vattenfallen i alla fall vara något att se, tyckte han. Marcus.. reser sig upp direkt när allt går åt skogen. Har lite att lära mig där.

Vår lilla bil klättrade långsamt uppför berget på slingrande serpentinvägar, genom regnskog och rinnande vatten. Det regnade.. och regnade.. och regnade. Vi drog på oss våra regnponchos och traskade ner för en bred träspång utmed bergssidan, duckade under ringlande lianer och vadade genom översvämmade partier. Plötsligt fladdrade en stor klarblå fjäril förbi och lämnade oss kvar med fåniga leenden på läpparna.

Vattenfallet var enormt och magnifikt! Det rasade utför berget och gav ifrån sig intensivt dånande. Vi försökte få ett bra kort på det men dimman gav oss bara ett par sekunders chans varje gång. Vi hade precis lutat oss mot träräcket och betraktade fallet när en nästan två decimeter lång grön insekt flaxade upp framför våra ansikten. Ljusgrön till färgen, med en kropp som en bönsyrsa, stoltserade den med ett par stora, rundade syrenfärgade vingar. Så fort den landade såg man inte skymten av dem. En stor, lite äcklig, bönsyrseliknande insekt. Och plötsligt, när den bredde ut vingarna, påminde den om en tjusig fjäril. Skenet kan bedra :)

Vi passade också på att besöka stranden Palm Cove, som var otroligt fin även i regnväder. En ljus strand kantad av palmer men med en oroväckande skylt nedstucken i sanden.  

Nu är vi i alla fall tillbaka i Tasmanien och jag fick precis reda på att jag inte har några pass alls på hotellet nästa vecka. Det är inte ALLS bra. Nu får vi se vad som händer de närmaste veckorna. Jag måste försöka få tag på ett jobb, annars kommer det inte bli någon road trip i början av maj :( Det kommer såklart att ordna sig på det ena eller andra sättet. Vi hörs snart igen!

Maskerad, Galopp och Anal-Pussar

Väntar på att mamma ska logga in på Skype så att vi kan byta några ord. Att "byta några ord" brukar för oss ta någon timme, så jag är redo att stanna uppe till i alla fall ett i natt :) Jag befinner mig just nu på ett mysigt hotell i Launceston och lyssnar med ett öra på Amanda och hennes kompis som småpratar i rummet intill. Marcus spelar poker på casinot här bredvid och jag är bara helt tillfreds med allting. De senaste dagarna har varit fyllda av äventyr och fest. Vi lämnade Devonport i onsdags för att gå på horse racing i Tasmanien's näst största stad, ett galopp-race som kallas Launceston Cup. Jag och Amanda gled i varsin vacker klänning och jag satte upp mina lockar med den turkosa hårprydnad jag hade tillverkat ett par veckor innan. Marcus såg som vanligt fantastisk ut i vit skjorta och halmhatt. Hela cupen var fullproppad med otroligt vackra människor! Alla killar var stiliga i skjorta och kavaj, medan tjejerna slog alla rekord med otroliga klänningar och fantasikittlande hattar i sprakande färger. Vi drack några öl under den gassande solen och satsade lite på olika hästar. Vi äter pommes frites i gräset och lyssnar på ett band som spelar musik en bit bort, där publiken plötsligt intog scenen och röjde järnet. Det var en bra dag :)

Vi sov en natt hos Amanda's pappa i Launceston och träffade hennes två rödhåriga bröder som verkade jättetrevliga. Hennes pappa hade en underbar liten Jack Russell-valp som dundrade in på morgonen och lekte hysteriskt i sängen så vi kiknade av skratt.

Sen gav vi oss av mot Hobart! Hobart är den största staden på Tasmanien och det första vi gjorde var att besöka MONA - Museum of Old and New Art. Vi fick berättat för oss att detta museum byggdes av en löjligt rik pokerspelare som ville att alla konstnärer skulle få ställa ut, även de som inte fick ställa ut någon annanstans. Vissa av dessa konstnärer förstår jag att ingen annan ville ha faktiskt.. Jag gillar konstverk och installationer som får en att tänka efter och som lämnar en med en aha-upplevelse i kroppen. De får gärna vara provocerande men dom ska ha en mening! Den enda känslan som fanns kvar i min kropp efter MONA var "illa till mods-het".

Som tur var fick alla Tasmaner komma in gratis på museet och när vi sa att vi var från Devonport trodde de på oss och släppte in oss. Haha, YES! Vi var inne på museet mellan en och två timmar och jag såg ett par installationer och verk som jag tyckte om. Det var ett där konstnärinnan hade ramat in tjugo foton på människohud. På huden hade hon skrivit korta texter. Verket skildrade kvinnovåldet under kriget i Bosnien, och texterna var tankar från tre olika synvinklar: offret, förövaren och familjemedlemmar till offret. Det var väldigt jobbigt att läsa, men mycket snyggt gjort och lämnade mig med ilsken men förundrad känsla.

Andra konstverk jag INTE tyckte om var exempelvis ett som fyllde ett helt rum och när man kom in höll man på att spy. Konstnären hade byggt en bajs-maskin! Maten från cafét ovanför kom ner i maskinen och där tillsattes samma syror och bakterier som i magen. Maten gick igenom pumpar och rör och kom till slut ut som bajskorvar. Hela rummet fullkomligt STANK! Men inte av bajs, utan av spya. De måste ha gjort något fel.. Men det är i alla fall inte konst, tycker jag. Konstnärens anledning till verket var att "alla bajsar och det behöver inte vara något fult". Nä, men det luktar förjäkligt och hör inte hemma på ett museum! Ha den hemma i vardagsrummet om du tycker om den så mycket så kan vi andra slippa kvävas!

Samma konstnär (hör och häpna!) gjorde ett annat verk som jag inte tyckte om, men som däremot fick mig att skratta på mig. Det hängde tio inramade fina papper från olika hotell på en vägg. På pappren fanns röda och rosa pussmunnar, som att någon hade pussat pappret med läppstift. Jag tyckte att det var ganska fint, så jag gick närmare och funderade på om det kanske var en blom-studie, eftersom avtrycken var alldeles för runda för att ha kommit från en mun. Jag stod med ansiktet en decimeter från en av bilderna och studerade den, när jag plötsligt förstod att jag stod och stirrade på ett arselhål!! Konstnären hade smetat läppstift i rumpan och satt sig på pappret! Meningen med detta konstverk var att "läppstiftspussar är väldigt feminint men nu kan killarna också få vara med!". Man slutar aldrig förundras över vad människan gör för att provocera och skapa en reaktion.

Hobart gav oss annat skoj också. Amanda tog med oss på en väldigt amerikaniserad restaurang som heter Hogs Breath (svin-andedräkt!). Vi satt i ett öronbedövande sorl på breda träbänkar och drack varsin öl när vår mat kom in. Vi hade beställt nachos och en enorm stek med curly-fries och majskolv. Så amerikanskt, LOVE IT!

På fredagen packade vi in oss i bilen och körde en timme ner till Port Arthur, en halv-ö söder om Hobart. Där fanns på 1800-talet ett enormt fängelse. Vi fick traska runt på egen hand bland ruiner, kyrkor och återuppbyggda celler. Det var så intressant att få gå in i byggnaderna och man kunde verkligen föreställa sig hur de hade det.

Straffen på den här tiden var väldigt hårda, vi kunde läsa om 17-åriga pojkar som fick 14 års fängelse för att ha stulit ett får till exempel. På den här tiden räknades pojkar sju år och äldre som vuxna, och dömdes därefter. Vid åtta avrättades dem för sitt brott, om det ansågs grovt nog. De värsta brottslingarna samlades här i Port Arthur, till och med pojkar och män från England och Skottland skeppades hit. Utanför fastlandet där fängelset låg, fanns två små öar en bit ut. Den ena samlade man alla pojkar på, ända upp till 17-årsåldern. Här fick de vara isolerade från männen för att inte påverkas negativt. Pojkarna hade det lättare än övriga fångar men bestraffades hårt om de svor, slogs eller gjorde något annat som pojkar gör. Den andra ön heter Isle of the Dead (De Dödas Ö), och där finns 1100 fångar begravda. Ön var extremt liten men lyckades ändå gömma gravstenarna bland alla träd. Det här skulle vara fångarnas sista viloplats, efter ett hektiskt liv. Port Arthur låg otroligt vackert till, omgivet av skog och kantat av vatten och jag kan förstå varför vissa av husen under två olika tillfällen har använts som hotell.

 Vi spenderade ett par nätter på casinot, varav en spårade ur litegrann. Efter att ha tillbringat hela natten nere på casinot med tre grabbar på svensexa, följde vi med dem till hotellrummet ett tag. Där skulle vi göra en repris från filmen Baksmällan, lyfte av ett fönster från gångjärnet och skulle klättra ut på taket. Vi spelade musik på högsta volym så att vakterna irriterat fick knacka på två gånger. Då tyckte vi att det kanske var dags att dra hem och lägga sig innan man råkade i trubbel på riktigt. Jag mådde inte så bra dagen efter när vi redan klockan elva skulle iväg på marknad. Men efter en Aloe Vera- dryck och en stor bakpotatis med allt på, mådde jag lite bättre och njöt av marknaden. Vilken skillnad från alla skräpmarknader i Sverige, där man bara behöver gå tio meter för då har man redan sett allt. Sen upprepas det bara om och om igen. Jag och Marcus köpte med oss presenter hem till alla (kommer inte berätta vad hihi).

Vi har också hunnit med att anordna ett maskerad-party! Eller rättare sagt, man skulle ha en mask på sig, inte en hel kostym. Alla hade jättefina masker och jag drack somriga drinkar hela kvällen. Dagen efter stack jag och Amanda på engelskt te-party hos en kvinna från hennes jobb. Folk hade hattar, blommiga klänningar och handskar där vi satt i hennes enorma, vackra trädgård. Vi drack te ur små rosiga koppar med guldkant och åt snittar med rökt lax och kakor av olika slag. Jag bara älskar hur alla går all-in och inte bangar på lite maskerad!!

Hösten började officiellt förra veckan här, men hemma hör jag att våren har kommit? Om lite mer än en vecka åker jag och Marcus på äventyr upp till Queensland och där ska jag ta dykarcertifikat. Önska mig lycka till! :)

Björnbär och Tasmanska Viner

Det är lördagkväll. Jag kom hem från farmen vid fyra-tiden, fysiskt utmattad och genomblöt av regnet. Det hade fallit oavbrutet som en fin dimma i sju timmar och lämnat mig våt som en dränkt katt. Jag hade missat sms:et på morgonen som berättade att vi inte skulle plocka på grund av regnet idag. Hurtigt gav jag mig ut mot farmen, eftersom regnet inte hade nått mig och Devonport än. Tappert gav jag mig in bland björnbärsbuskarna men det tog bara fem minuter innan jag var blöt ända in på skinnet. Buskarna var täckta av en hel natts regn och varenda rörelse jag gjorde bland dem släppte lös en kaskad av droppar. Efter tre timmar tog jag mig huttrande tillbaks till chefens hus och träffade hans filippinska fru Juliet utanför. Hon tittade förvånat på mig och undrade varför jag hade kommit. Klart jag kommer, det är ju bara lite regn.. Juliet och hennes man Brett satte mig ner vid brasan och gav mig nya torra kläder. Ett fat med pannkakor och hallonsylt placerades bredvid mig och en kopp te stacks bestämt i min hand. Jag fick frågan om jag ville ha betalt på en gång så jag kunde åka hem igen. Jag tittade på dem och blinkade. Men.. jag tänkte bara bli torr och sen börja att plocka jordgubbar. De skrattade och räckte mig ett par gummistövlar. Jag nöjde mig inte förrän jag hade 900 spänn i handen. Det påminner mig lite om när jag bestämde mig för att lära mig åka snowboard. Mamma stod oroligt i slutet av backen och väntade i 45 min när min blåslagna figur äntligen visade sig. Lina och Jim hade tumlat ner på varsin snowboard en kvart innan mig och gråtit och svurit om vartannat. Mamma tyckte jag skulle följa deras exempel att ta en paus med några smarriga pannkakor, men jag slet av mig brädan och tog den under armen. ”Jag ska upp igen.” Idag kan jag åka snowboard. Kul förresten att båda berättelserna hade pannkakor med i bilden :D

Väl hemma från farmen upptäckte jag att min högra stackars hand hade svullnat upp så att knogarna inte syntes längre. Jäkla nässelfeber.. Konstigt sätt att visa sig på dock, jag har aldrig svullnat upp på det där viset. Jag gled ner in ett skumbad med ett glas vin, läste ett kapitel i en bok om australiensiska mysterier genom tiderna. Amanda pulade i köket med en helstekt kyckling i ugn, som fick sällskap av morötter, brysselkål och majskolvar. Vilken brakmiddag! Marcus och jag dök ut i trädgården och länsade myntabusken på de mest späda bladen. Tillsammans med lite krossad is och vodka fick vi varsin härlig mojito.

Det har ju hänt så mycket sen jag skrev sist att jag inte vet vart jag ska börja. Vi tog en tre timmars biltur till Cradle Mountain National Park för ett par veckor sen. Nedanför det massiva berget låg Dove Lake med sitt mörka glittrande vatten. Vi traskade runt hela sjön, balanserandes på spångar över stenar och spännande träsk. Hela promenaden tog nästan två timmar och gav oss en rejäl dos av frisk luft och vacker natur. 

 Vid ingången till nationalparken låg ett litet museum vars huvudsakliga utställning handlade om den tasmanska tigern, eller pungvargen som den heter på svenska. Ett otroligt djur, med kropp som en hund, ränder som en tiger över ryggen och pung som en känguru. Den absolut sista tigern dog i fångenskap så sent som 1936. Man tycker att människan borde ha utvecklat någon form av hjärna tills dess och sett till att detta fantastiska djur fick frodas. Men istället jagade man dem och slaktade dem en efter en, tills den sista vilda tigern sköts 1930. Äckligt. 

Till något trevligare! För en vecka sen tog jag, Marcus och Amanda bilen till Launceston för att gå på festival. Launceston är Tasmaniens näst största stad och ligger en timme bort. Det regnade när vi kom dit och allt vi hade var ett trasigt, slokande paraply. Amanda hade tagit med det hem som ett minne från Saratoga i USA, där hon bodde som au pair. Men vid ett extremt oväder en vecka innan som piskade oss sönder och samman vid Devonport’s kustlinje slets paraplyet sönder i mina händer. Marcus hade redan lämnat mig och kastat sig in i bilen med Amanda och ensam stod jag kvar att trotsa vädrets makter! Jag var tvungen att fälla ihop paraplyet och öppna bakluckan samtidigt, en uppgift som inte är alldeles lätt när vinden river ditt hår och puttar din kropp som besatt. Jag tjöt av skratt, detsamma gjorde Amanda och Marcus i tryggheten inifrån bilen. Jag slet upp passagerardörren och slängde mig in i bilen, bara för att kvida av skratt när jag fick syn på Amanda. Hon såg ut som en dränkt katt och plirade leende på mig bakom sina regndroppstäckta glasögon. 

 

Det här blev ett långt sidospår, men det var i alla fall så paraplyet gick sönder. Men nu var vi på en festival i Launceston och kastade ganska snart Amanda’s älskade paraply i en soptunna. Efter att ha provat tasmanska viner i tjugo olika stånd, ätit friterade champinjoner och nachos, slog vi oss ner vid ett bord under ett träd. Amanda tog dit tre av sina gamla jobbarkompisar, som visade sig vara hur härliga som helst! De hade jobbat tillsammans på färjan som går mellen Tasmanien och Australien, ett fartyg som för övrigt är köpt från Finland :) Vinglasen blev snart till flaskor och crêpsen varvades med bakad potatis, vi skrattade ända tills en vakt fick be oss att gå när hela festivalen hade stängt. 

Andra saker vi har gjort är att provsmaka olika tasmanska ostar, något som vi alla uppskattade enormt. Förutom någorlunda vanliga smaker som Bush Pepper och Smoked Cheddar fanns där Lavendel och Wasabi. Annorlunda. Men som de flesta vet dras jag till det som är annorlunda :P Vi träffade två kakaduor i en bur utanför en bensinmack som visslade efter oss och gång på gång sa ”Hello?” När vi pratade med dem en stund utbrast den ena ”Polly wants a cracker.” Jag skrattade så jag nästan dog. Åh, vad klyschigt! Plötsligt härmade fågeln mitt gälla skratt. Vad tusan! Är det så jag låter? Herregud, haha..

Jag har varit på mitt första sex-party förresten! Amanda berättade att hela hennes jobb skulle på en fest i lördags och att vi skulle dit. Hon berättade att de skulle ha ett sex-party först så att vi kunde sluta upp senare. Jag brast ut i ett leende och berättade att jag aldrig hade varit på ett sex-party förut och att hon helt enkelt måste låta mig gå. Stackars Amanda bet ihop och tog oss dit. Efter en visning av olika vibratorer och hjälpmedel, några pinsamma lekar och massor av skratt fick vi ta del av enormt god australiensk plockmat. Små korvar inrullade i smördeg, minimala köttfärspajer och ugnsrostat bröd med pizza-topping. Kvällen blev inte så långlivad för mig som längtade efter att kasta mig i säng. När en av tanterna drog på sig en vuxenblöja och traskade runt kände vi att det kanske var dags att dra i alla fall haha :D Marcus kände sig lite smått obekväm men undersökte duktig både dildos och kamasutra-kort:

Nu ska jag sluta, men vill berätta en sista sak: Jag har fått ett jobb till! På ett hotell en halvtimmes promenad från Amanda’s hus där jag kommer att jobba som servitris och kanske bartender. Måste bara skaffa en bartender-licens först. Det löser sig fint, ser ni!

Älskar er alla!

Australia Day, Kangaroos and Tasmanian Devils

Ännu en fantastisk vecka har passerat och jag har fallit pladask för Tasmanien. Förra veckan fick vi vara med och fira Australia Day, Australiens nationaldag som firas varje år den 26:e januari. Vi samlades på Bluff Beach för en äkta australiensk BBQ! Vi drack Chang, kastade amerikansk fotboll i havet, lyssnade på musiken som spelade på scenen längre ner och grillade en underbar lunch. Vi hade slängt ihop en fransk potatissallad och en grekisk tzatziki som fick sällskap av grillat kött och kycklingspett på tallriken. Vänta nu.. thailändsk öl, amerikansk fotboll, fransk potatissallad, grekisk tzatziki.. Det var kanske inte en äkta australiensk barbeque ändå! :D

Innan stranden passade vi på att åka till parken Bell's Parade för att kolla på iller-racing. Haha, det var det mest underliga jag har sett! Marcus önskade såklart att man skulle kunna satsa pengar på dom små djuren, men så avancerat var det inte. Istället tog vi med honom över floden och lät honom delta i sheaf tossing. Med hjälp av en högaffel skulle man kasta en tung tygsäck över en ribba som höjdes mer och mer. När vi gick därifrån hade Marcus fått en ordentlig publik och min duktiga man ledde hela tävlingen!

För ett par dagar sen tog Amanda med oss till Wing's Wildlife Park. Vad jag önskar att vi kunde ha ett zoo som detta i Sverige! Det fanns ett par vanliga djur där, som getter och änder. En get höll på att skrämma livet ur oss förresten! Man fick köpa små påsar med djurmat så att man skulle kunna mata djuren. Det visste såklart denna get från helvetet. Han fick syn på oss uppifrån kullen och rusade mot oss med sina stora horn och galna blick. Vi trodde vi stod i säkerhet på andra sidan staketet men blev lite oroliga när han närmade sig i full fart utan att sakta ner. Han dundrade in i staketet med knäna först och slängde huvudet över kanten för att sträcka sig efter maten. Vi skrattade allihop nervöst och vågade inte gå fram till demon-geten. Då svängde han ena benet över kanten på staketet och hotade med att hoppa över om vi inte skärpte till oss. Aaaahhhh! Vi skyndade oss därifrån och hoppades att han inte skulle sätta sina planer i verket.

Jag fick se svarta svanar för första gången i mitt liv och de var lika vackra som jag trodde att de skulle vara! En liten apa stack ut sin gulliga hand genom stängslet och jag lyckades mata honom. Jag kände på hans lilla människoliknande hand som hade fingeravtryck och naglar precis som vi :) Vi hade turen att se två koalor som faktiskt rörde på sig och klättrade runt på en gren. Det är inte ofta man ser dem röra på sig, de latmaskarna.

Det var två händelser i parken som jag kommer att minnas för alltid. Det ena var när vi hade turen att se de tasmanska djävularna bli matade av personalen. När vi kom fram till inhägnaden möttes vi av skylten "Beware! This animal may bite!" Jag har aldrig sett ett likande djur.. en blandning mellan en hund och en liten svartbjörn som ger ifrån sig ett hotfullt, sjukt väsande. De är extremt aggressiva mot varandra vid matdags och när personalen höll fram ett litet känguruben över kanten var kampen igång. Alla tre djävularna kastade sig på benet och slet i det från alla håll under en kakofoni av morrande och väsande läten. Personalen lyfte upp benet i luften och djävularna hängde kvar i köttet med låsta käkar. När de äntligen fick full tillgång till benet tog det inte ens tio minuter innan HELA benet, inklusive skelett och päls, var slukat av de aggressiva små djuren. Skulle inte vilja möta en sådan i skogen!

Den andra upplevelsen var när vi fick gå in i en inhägnad och omge oss med livs levande kängurur! Först var jag rädd, eftersom det inte fanns någon personal inom synhåll och det enda som tillät oss gå in var en liten skylt där det stod "Animal Walk". Amanda låste upp grinden och gick in. Man såg hur kängururna spanade på oss och jag måste säga att det kändes oroande. Jag visste ju inte säkert om man verkligen fick gå in där, och dom kan ju faktiskt vara riktigt farliga! Det visade sig att de var helt underbara, åt fint från handen och lät oss klappa dem och hålla dem i handen. Jag fick se en liten känguru-unge (här kallad en Joey) hoppa mot sin mamma och dyka in  i hennes pung, som smidigt sträcktes ut till enorm storlek. En annan mamma hade också en unge i pungen, men eftersom denna unge var större fick benen inte riktigt plats. De stack ut ur pungen och såg ut som någon grotesk alien som försökte bryta sig ut. Kängurur har förresten bara en enda stor mitten-tå på sina bakben och det ser jätteroligt ut!
Plötsligt, som att de blev rädda för någon hoppade allihop iväg över fältet och lämnade oss ensamma kvar. Det var magnifikt att se dom studsa iväg på sina starka bakben och se dom försvinna i gräset. Fantastiska djur och underbar upplevelse!

Nu har ett annat litet jobb ramlat på mig. I söndags befann jag mig ute på ett fält bland kossor och traktorer i strålande sol och plockade jordgubbar. Kan låta ganska idylliskt, men jag fick snällt samsas med både grodor, flugor och spindlar bland jordgubbsplantorna. Plötsligt fick jag ett telefonsamtal från pappa, som lyste upp min dag :) Efter ett litet missförstånd där jag råkade kalla pappa för "älskling" eftersom jag trodde det var Marcus som ringde, hade vi ett långt mysigt samtal. Pappa tyckte det lät härligt med jordgubbsplockning, men jag lovade att det var rätt tufft i värmen, speciellt eftersom jag gjorde knäböj i sju timmar i sträck! Jag har nu haft den sjukaste träningsvärken jag nånsin haft, three days and counting :P Men jag gick därifrån med 735 kronor på fickan så det var ganska bra betalt för ett träningspass!


Berättar mer snart :) Puss!